Wikipedia



 

Denna artikel behandlar Folkrepubliken Kina, den nutida stat som har Peking som huvudstad. Se även Kina (region), Taiwan (Republiken Kina) och Kina (olika betydelser).

中华人民共和国
Zhōnghúa Rénmín Gònghégúo

(Flagga) (Statsvapen)
Valspråk:
Nationalsång: De frivilligas marsch
Huvudstad	Peking (Beijing) 39,9°N, 116,4°Ö
Största stad	Shanghai
Officiellt språk	kinesiska1
Statsskick president premiärminister	Folkrepublik Hu Jintao Wen Jiabao
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	inbördeskriget i Kina 1 oktober 1949 1 oktober 1949
Yta  • Totalt  • Vatten	9 596 961 km² (4:e) 2,8 %
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	1 321 851 888 (1:a) 136,1 inv/km² (54:a)
BNP (PPP)  • Totalt 2006  • Per capita	$10 147 333 miljoner (2:a) $7 721
Valuta	renminbi (CNY)
Tidszon	UTC +8
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Mount Everest 8 850 m ö.h. km² Changjiang 6 380 km
Nationaldag	1 oktober
Landskod	CN, CHN
Landsnummer	86
1 Putonghua, "mandarin", är den officiella dialekten av kinesiska, med undantag för Hongkong och Macau där den kinesiska dialekten kantonesiska istället används. I Hongkong gäller även engelska som officiellt språk och i Macau även portugisiska. I autonoma områden och provinser fungerar också lokalt dominerande minoritetsspråk som officiella språk.

Kina, officiellt Folkrepubliken Kina (förenklade kinesiska tecken: 中华人民共和国; traditionella kinesiska tecken: 中華人民共和國; pinyin:  Zhōnghuá Rénmín Gònghéguó (info)), är det största landet i Östasien och världens folkrikaste land med över 1,3 miljarder människor (ungefär en fjärdedel av världens befolkning). Landet är en socialistisk republik som styrs av Kinas kommunistiska parti under ett enpartisystem och har jurisdiktion över 22 provinser, 5 autonoma regioner, 4 kommuner och 2 speciella administrativa regioner. Peking har varit huvudstad sedan 1949. Kina är ansedd som både en ekonomisk och militär stormakt och har en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Den gamla kinesiska civilisationen var en av världens första och blomstrade kring Gula floden. Folkrepubliken Kina grundades 1949, då kommunistpartiet och dess armé stod som segrare i ett utdraget inbördeskrig.

Innehåll 1 Historia 1.1 Inbördeskriget 1.2 Grundandet av folkrepubliken 2 Ekonomi 3 Demografi 4 Geografi 4.1 Administrativ indelning 4.1.1 Provinser 4.1.2 Autonoma områden 4.1.3 Storstadsområden direkt under centralregeringen 4.1.4 Särskilda administrativa regioner 5 Omstridda land- och sjöområden 6 Politik 7 Kulturell nationalism 8 Kultur 9 Religion 10 Utbildning 11 Militär 12 Se även 13 Externa länkar 14 Källor 14.1 Fotnoter

redigera Historia

Detta avsnitt är en sammanfattning av Kinas historia

Det gamla dynastiska kejsardömet Qing, under ledning av en manchurisk klan som härskat Kina sedan 1644, gick under in den s.k. republikanska revolutionen vintern 1911 och avskaffades året därpå. I den nya kalender som nu infördes, och som fortfarande är i bruk Republiken Kina på Taiwan, är 1912 "republikens första år". Guomindangpartiet (traditionell kinesiska: 國民黨; förenklad kinesiska: 国民党, svenska: Nationalistpartiet), en i augusti 1912 bildad koalition av flera av de grupperingar som varit drivande bakom störtandet av kejsardömet, segrade i det första kinesiska valet, i vilket dock bara mellan fem och sex procent av befolkningen i landet deltog.

redigera Inbördeskriget

Detta avsnitt är en sammanfattning av Kinesiska inbördeskriget

Det kinesiska kommunistpartiet (KKP) grundades i Shanghai 1921 av bland andra Mao Zedong. Under de första åren av sin existens hade det endast något hundratal medlemmar, de flesta intellektuella ungdomar från relativt välbärgade familjer, snarare än några genuina representanter för Kinas arbetarklass. Partiet var vid konstituerandet medlem av Moskva-baserade Komintern som hade representation vid bildandet. 1931 utropade KKP den "Kinesiska sovjetrepubliken" i provinsen Jiangxi. Ett utdraget inbördeskrig mot Guomindangregeringen följde, och från 1931 även mot Japan, vilket genomförde en storskalig invasion av Kina. Japans mål var att i likhet med de västerländska kolonialmakterna, skaffa sig egna kolonier för att kunna försörja den växande japanska industrin med viktiga råvaror.

Mao Zedong, en av de ledande personerna inom Kinas kommunistiska parti, ledde under denna tidsperiod en synnerligen framgångsrik gerillarörelse, vilken genom okonventionell krigföring lyckades kraftigt försvaga både de japanska och den kinesiska Guomindang-regeringens konventionella trupper. Mao Zedong sammanfattade sina militära erfarenheter i boken Om långvarigt krig (论持久战, 1938) en handbok i gerillakrigföring. Detta verk har senare kommit att inspirera ett stort antal andra gerillarörelser under 1900-talet, bland annat Vietcong, de vietnamesiska kommunistiska regeringstrupperna, i deras krig mot USA under Vietnamkriget och FARC, en gerillagrupp fortfarande verksam i Colombia.

Kommunisterna fick det slutliga övertaget efter Andra världskrigets slut 1945, när Sovjetunionen lämnade över Manchuriet till KKP. Innan det industriellt relativt väl utvecklade Manchuriet överlämnades till de kinesiska kommunisterna, hade dock de sovjetiska trupperna monterat ner de flesta av de viktiga industrierna, och sänt dem med tåg till det närliggande sovjetiska Sibirien, där de återuppbyggdes.

redigera Grundandet av folkrepubliken

Detta avsnitt är en sammanfattning av Folkrepubliken Kinas historia

På grund av den ytterligt svaga och hårt reglerade ekonomin i de områden som kontrollerades av Guomindang-regeringen, kombinerat med militärt och ekonomiskt stöd från Sovjetunionen till de kinesiska kommunisterna under ledning av Mao Zedong, vann dessa ständigt mark. Den 1 oktober 1949 kunde den kommunistiska Folkrepubliken Kina utropas av Mao på Himmelska fridens torg i Peking. Den nya centralmakten skickade året därpå fredsbevarande styrkor till Tibet och enheter ur Folkets Befrielsearmé har allsedan dess varit stationerade i regionen.

Guomindangregeringen tog sin tillflykt till ön Taiwan i det Östkinesiska havet; med sig dit tog de hela den kinesiska statens guldreserv, samt stora delar av landets kulturarv i form av de kejserliga samlingarna från Förbjudna staden i Peking (dessa förvaras nu i Nationella palatsmuseet i Taipei). I Taibei, öns största stad, upprättade man en exilregering, vilken fortsatte Republiken Kinas regering finansierade under sina första decennier i exil mycket stora stående arméer, i avsikt att invadera fastlandet och återta regeringsmakten där. Guomindangregeringen i Taipei erkändes av FN som hela Kinas lagliga regering fram till 1972. Formellt är de två rivaliserande kinesiska staterna Folkrepuliken Kina och Republiken Kina fortfarande i krig. Det råder dock vapenvila mellan de båda de facto-staterna, vilka indirekt bedriver omfattande handel med varandra, främst via det kinesiska territoriet Hongkong.

Folkrepubliken Kinas regering, under mer än tjugofem år ledd av premiärministern och länge tillika utrikesministern Zhou Enlai, samarbetade till en början nära med Sovjetunionen som i folkmun och propaganda kom att kallas för den socialistiske ”storebrodern”. Efter Nikita Chrusjtjovs makttillträde och hans avståndstagande från den s.k. personkulten kring Stalin, vilken inleddes vid det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde kongress 1956, surnade dock relationerna. Kina och Sovjet bröt visserligen aldrig de diplomatiska förbindelserna, men mellan den båda ländernas kommunistpartier upphörde alla kontakter i början av sextiotalet. Denna splittring dem emellan fick också återverkningar i andra länder, ex.vis Sverige där den ledde till bildandet av det radikala KFML.

Mao, som visserligen aldrig haft nära band till-utan faktiskt ofta internt kritiserat-den 1953 bortgångne Stalin, var djupt oroad av Chrusjtjovs öppna kritik av sin föregångare. Ett skäl till detta lär ha varit att Mao så framför sig hur han själv mycket väl skulle kunna komma att bli utsatt för liknande och ännu mer svidande kritik och fördömanden efter sin egen död. Under Maos femton sista år vid makten, och även under några år efter hans död, beskyllde Kinas kommunistparti Sovjetunionens för att bestå av idel "revisionister" och "social-imperialister".

Efter Mao Zedongs död år 1976 ändrades den politiska kursen, och sedan 1978 har stora liberaliseringar av ekonomin genomförts, vilket på senare år har gjort att Kinas ekonomiska tillväxt i en internationell jämförelse är mycket hög.

Det kinesiska kommunistpartiet håller ännu ett politiskt järngrepp om landet. KKP:s inflytande har inte minskat i takt med den ekonomiska liberaliseringen. Partiet har lyckats anpassa sig efter de förändringar som skett i det kinesiska samhället till exempel genom att framstående affärsmän nu tillåts bli medlemmar i partiet. Den ökande användningen av internet (235 miljoner människor har internet^[1]) i Kina har lett till att fler kineser har möjlighet att uttrycka sin åsikter offentligt, men har också gett den kinesiska staten ökade möjligheter till kontroll av medborgarna. Den kinesiska staten har byggt upp ett av världens mest avancerade och omfattande system för censur och kontroll av material på internet och blockerar ett mycket stort antal utländska webbplatser.

redigera Ekonomi

Fördjupning: Kinas ekonomi

Kinas ekonomi är en av de snabbast växande globalt sett och är idag världens 3:e största ekonomi efter USA och Japan. Åren 2001-2007 passerade Kinas ekonomi Italien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland i storlek. Givet storleken på landets befolkning, har landet potential att bygga en ekonomi flera gånger större än USA:s.

Enligt Öhrlings PricewaterhouseCoopers beräkningar växer Kina om USA och blir världens största ekonomi redan år 2025 och 2050 kommer Kinas ekonomi att vara 30 procent större än USA:s. Samtidigt kommer Indiens ekonomi vid samma tidpunkt att ha nått en storlek motsvarande ca 90 procent av USA:s ekonomi, enligt Öhrlings PricewaterhouseCoopers. ^[2]

Enligt en rapport från Goldman Sachs ^[3] förespås Kina överta USA:s roll som världens största ekonomi år 2040. Det enda land som efter denna tidpunkt kan konkurrera med Folkrepubliken Kina i ekonomisk storlek, väntas bli demokratin Indien.

Skillnaderna i levnadsstandarden är stor mellan bönder och stadsbor. Den ekonomiska liberaliseringen under 1980-talet medförde en snabb höjning av köpkraft och standard i en del landsbygdsområden, men omkring 1990 var medelinkomsten i städerna fortfarande dubbelt så hög som på landet. Välståndsskillnaderna blir även mindre mellan till exempel statliga anställda med fast lön (sämre betalda), anställda i kooperativa företag och egna företagare.

Sedan 1978, och framför allt sedan början av 1990-talet har Kinas ekonomi växt kraftigt, efter att ha varit en obetydlig del i världens ekonomi. Enorma penningflöden från västvärlden till Kina utgjorde den största faktorn till den hastigt ökande ekonomin.

Kinas växande ekonomi kräver alltmer stål, betong, cement och olja till sin växande industri. Denna faktor orsakade att världspriset på dessa produkter ökat kraftigt. Det var främst städerna vid kusten som (Shanghai, Peking och Guangzhou) som fick uppleva boomen - antalet medelklasskineser ökade som aldrig förr, samtidigt som bönderna i inlandet förblivit relativt fattiga.

redigera Demografi

Fördjupning: Kinas befolkning

Kinas befolkning är över 1,3 miljarder^[4] och därmed världens största. I Kina bor knappt en femtedel av jordens totala befolkning.

Kina har 56 officiella, av centralregeringen i Beijing, erkända folkgrupper och minoriteter. Han är den största befolkningsgruppen och utgör 92 procent av den totala befolkningen. Vid slutet av den kejserliga eran 1911 hade hankineserna kommit att beskrivas av bl.a. Sun Yat-sen m.fl. republikanska revolutionärer som den största och viktigaste av de fem stora etniska kategorierna (”nationaliteterna”) som sades utgöra det kinesiska folket: de andra var manchuer, mongoler, hui och tibetaner. Folkrepubliken övergav officiellt Suns tolkning av nationalitetsbegreppet. Dagens hankinesiska majoritet är i sig mycket heterogen i fråga om såväl traditioner som språk. Inom den hankinesiska gruppen talas olika regionala varianter av kinesiska, vilka ofta är minst lika olika från varandra som de germanska eller romanska språken. Politiskt sett saknar dessa regionala språk dock officiell status, varför de i dagligt tal ofta kallas för "dialekter".

Av de av regeringen i Beijing officiellt erkända 56 minoriteterna, har tre stycken förskrivits till den självstyrande ön Taiwan. Enligt myndigheterna på ön har Taiwan istället minst tolv minoriteter.

Se även Kinas nationaliteter.

redigera Geografi

Fördjupning: Kinas geografi

Kina är ett mycket stort land; landytan är nästan lika stor som hela Europa. Landet har många olika naturtyper. Landets östra delar är mycket tätbefolkade men de västra områdena, särskilt Tibet, Qinghai och Xinjiang, är glest befolkade med stora ödemarker, bergsområden och öknar. I norr gränsas Kina av Gobiöknen och bergsområden. I väst ligger bergskedjan Tian Shan som är förbunden med Himalaya i söder. Norr om Himalaya ligger den tibetanska högplatån. I sydost ligger Sydkinesiska havet, i öster Östkinesiska havet och i nordost havsbukten Gula havet, samtliga utgör delar av Stilla havet. De två största floderna i Kina är Huanghe (Gula floden) och Changjiang (Långa floden).

redigera Administrativ indelning

Huvudartikel: Administrativa regioner i Kina

redigera Provinser

省 (sheng)

• Anhui (安徽)
• Fujian (福建)
• Gansu (甘肃)
• Guangdong (广东)
• Guizhou (贵州)
• Hainan (海南)
• Hebei (河北)
• Heilongjiang (黑龙江)
• Henan (河南)
• Hubei (湖北)
• Hunan (湖南)
• Jiangsu (江苏)
• Jiangxi (江西)
• Jilin (吉林)
• Liaoning (辽宁)
• Qinghai (青海)
• Shaanxi (陕西)
• Shandong (山东)
• Shanxi (山西)
• Sichuan (四川)
• Yunnan (云南)
• Zhejiang (浙江)
• Taiwan (台湾) är officiellt (både i Folkrepubliken Kina och i Republiken Kina) en provins men den har aldrig kontrollerats av Folkrepubliken Kina och fungerar i praktiken som en självständig stat.

redigera Autonoma områden

自治区 (zizhiqu)

• Guangxi (广西)
• Inre Mongoliet (内蒙古, Nèi Měnggǔ)
• Ningxia (宁夏)
• Xinjiang (新疆)
• Tibet (西藏, Xīzàng)

redigera Storstadsområden direkt under centralregeringen

直辖市 (zhixiashi)

• Peking (北京, Běijīng)
• Tianjin (天津)
• Shanghai (上海)
• Chongqing (重庆)

redigera Särskilda administrativa regioner

特别行政区 (tebie xingzhengqu)

• Hongkong (香港, Xiānggǎng)
• Macao (澳门, Àomén)

redigera Omstridda land- och sjöområden

Kina anser att Aksai Chin, en svårttillgänglig del av norra Kashmir, tillhör Kina. Även Pakistan och Indien gör anspråk på detta område. Kina anser vidare att den indiska provinsen Sikkim är en självständig stat och därigenom ett av Kinas grannländer. Man anser även att den indiska provinsen Arunachal Pradesh är en del av Kina. Arunachal Pradesh kallas i Kina officiellt för "Sydvästra Tibet".

Förhandlingar pågår mellan Indien och Kina om de omtvistade gränsområdena. Förhandlingarna försvåras av Indiens stöd för den tibetanska exilregeringen under ledning av Dalai Lama i indiska Dharamsala och av Kinas ekonomiska, politiska och militära stöd till Pakistan. Kina betraktar Pakistan som en "strategisk partner". Indien och Pakistan är sedan flera decennier tillbaka inbegripna i en blodig konflikt om herraväldet över Kashmir, ett område som gränsar till Kina.

Kina och Japan tvistar om ett område i Östkinesiska havet, som tros ha stora naturgas- och oljefyndigheter. Ön Taiwan betraktas av Kina som en utbrytarprovins, se vidare Taiwans politiska status. Kina betraktar vidare Spratlyöarna i Sydkinesiska havet som sitt eget territorium. Ytterligare fem länder har anspråk på hela eller delar av denna ögrupp, vilken tros härbärgera stora naturrikedomar av naturgas och olja.

redigera Politik

Fördjupning: Politik i Kina

Även om Folkrepubliken Kina genomgått tvära kast sedan dess grundandet, så har den grundläggande strukturen varit liknande sedan 1949. Maktstrukturen bygger på tre fundament: Folkets centralregering, som är den civila regeringen, Kinas kommunistiska parti, som är det statsbärande partiet och Folkets befrielsearmé, som utgör landets försvar.

Nationella folkkongressen är benämningen på centralregeringens formellt högsta lagstiftande organ och det sammanträder en gång varje år samtidigt som det Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens. Mellan sammanträdena sköts Folkkkongressens arbete av Folkkongressens ständiga utskott. Folkkongressen utser också statsrådet, som är landets regering och innehar den verkställande makten.

Partiet sammanträder i regel vart femte år och utser då en centralkommitté, som i sin tur utser en politbyrå. Den verkliga makten i kommunistpartiet utövas dock av politbyråns ständiga utskott, som består av nio medlemmar hämtade ur landets politiska elit.

Försvarsministeriet i Kina har ingen egentlig makt över Befrielsearmén, som lyder under den Centrala militärkommissionen, vilket i praktiken är ett partiorgan.

redigera Kulturell nationalism

Kulturell nationalism definierar nationen genom den gemensamma kulturen. Medborgarskap i nationen är varken helt frivilligt (man kan inte genast tillägna sig en kultur eller ej heller avsäga sig den) eller ärftligt (barn till medborgare kan potentiellt betraktas som utlänningar om de växer upp i en annan kultur).

Kinesisk nationalism är ett exempel på kulturell nationalism, på grund av de mycket nära banden och samhörighetskänslan med den stora globala kinesiska diasporan (fler än 60 miljoner individer 2005). Kinesiska nationalister inbegriper i begreppet Kina, även den de facto självstyrande ön Taiwan (Kinesiska Taipei).

Utmärkande för den kinesiska kulturella nationalismen är att den är mycket inklusiv. Historiskt sett har även andra områden i Kinas geografiska närhet inbegripits i termen, bland annat Mongoliet, den Koreanska halvön, Vietnam, Myanmar (Burma). I begreppet kines inbegrips alla som har kinesiska blodsband, det vill säga även människor boende i andra länder med kinesiskt påbrå, exempelvis singaporianer och utlandskineser i Afrika, Amerika, övriga Asien, Australien och Europa.

Vidare kan även folk i länder vars folkgrupper finns representerade i Kina i form av minoriteter, anses vara kineser. På så vis betraktas mongolerna ofta som en kinesisk minoritet, även då de har en självständig stat, republiken Mongoliet. Under det mongoliska väldet på 1200-talet erövrade och koloniserade mongolerna en stor del av Asien och Europa, bland annat Kina. I den officiella kinesiska historieskrivningen beskrivs detta dock som att en kinesiska minoritet grep makten i Kina, och sedan utvidgade det kinesiska väldet. Perioden för det mongoliska väldet uppfattas därför i Kina som en kinesisk storhetstid, då ”Kina” sträckte sig från Asien till Europa, snarare än som en tid av kinesisk politisk underkastelse under mongolerna.

redigera Kultur

Fördjupning: Kinesisk kultur

Kinas kultur är en av världens äldsta. Landet hade ett utvecklat samhällssystem redan för 4 000 år sedan och det är i Kina som många stora uppfinningar sett dagens ljus, exempel pappret och boktryckarkonsten, porslin, krut och kompassen. Kejsardynastierna varade i mer än 2 500 år och omfattade både epoker av stabilitet och av omvälvande förändring.

redigera Religion

Fördjupning: Kinesisk religion

Kinesisk religion kan vara samlingsterm för alla de religioner som utövats eller utövas i Kina. Så definierat är också kristendom, islam och judendom som kinesiska religioner, sida vid sida med schamanism, förfädersdyrkan, konfucianism, daoism och olika former av buddhism. Ofta väljer man dock att inte definierna de första tre som kinesiska religioner, med motivet att de inte har uppstått eller innehållsmässigt utvecklats märkbart i Kina.

Tre stora religioner har påverkat uppkomsten av Kinas kultur: konfucianismen, taoismen och buddhismen. Det råder delade meningar hurvida konfucianismen ska räknas som en religion, då denna tankeriktning har större likheter med en politisk ideologi än med en traditionell religion.

Folkrepubliken Kinas regering i Beijing erkänner idag fem officiella kinesiska religioner:

• Buddhism
• taoism
• islam
• katolicism
• protestantism

Konfucianismen är fullt tillåten, men betraktas inte som en religion.

Islam nådde Kina relativt tidigt bland annat via handel över Sidenvägen. Redan under 800-talet e.Kr. byggdes moskéer i Kina. Flera framstående personligheter ur Kinas historia har varit muslimer, bland annat Zheng He som ledde en mycket stor kinesisk flotta på en expedition västerut i början av 1400-talet och bland annat inledde handel med Afrika och Arabvärlden. Sedan 1400-talet har även kristendomen nått Kina, främst genom missionärer som följde med västerländska kolonial- och handelsfartyg.

redigera Utbildning

En 9-årig skolplikt gäller och man börjar skolan vid 7 års ålder.

• Andel barn som börjar grundskolan (2000): 94 procent
• Antal elever per lärare (2000): 22
• Läs- och skrivkunnighet bland kvinnor (2001): 79 procent
• Läs- och skrivkunnighet bland män (2001): 93 procent
• Läs- och skrivkunnighet (2001): 86 procent
• Utbildningskostnadernas andel av BNP (2000): 2,9 procent

redigera Militär

Fördjupning: Folkrepubliken Kinas militär

Folkrepubliken Kinas militär utgörs av Folkets befrielsearmé, Folkets beväpnade polis samt reserver och milis.^[4] Folket befrielsearmé delas up i marktrupper, flottan, flygvapnet och II artillerikåren (strategiska missiler).^[4] Den ska skäras ned med 1,8 miljoner man till 2008. För tillfället består den av cirka 2,3 miljoner man.^[5] Kina har också kärnvapen. År 2003 hade man 1,5 miljoner man i paramilitära styrkorna .^[5]

redigera Se även

• Kinas ambassad i Stockholm

redigera Externa länkar

• Wikimedia Commons världsatlas har kartor relaterade till Kina
• China.org.cn - Kinesiska regeringens officiella sida (på engelska)

redigera Källor

Denna artikel behöver fler källhänvisningar. Du kan hjälpa till genom att lägga till fler pålitliga källor. Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort helt.

redigera Fotnoter

1. ^ TV-programmet Debatt reprisen 24/8 2008
2. ^ Öhrlings PricewaterhouseCoopers - Kina växer om USA 2025 [1]
3. ^ Brazil, Russia, India and China - A Road in 2050 by Goldman Sachs [2]
4. ^ a b c CIA -The world factbook - China
5. ^ a b Nationalencyklopedin, uppslagsord Kina