Han (förenklad kinesiska: æ±; traditionell kinesiska: æŒą; pinyin: hĂ n) Ă€r benĂ€mningen pĂ„ den dominerande etniska grupp som ca 90-95 % av Kinas medborgare tillhör, vilket gör den till vĂ€rldens största, omfattande nĂ€stan en femtedel av jordens totala befolkning.
Termen anvĂ€ndes för att sĂ€rskilja majoriteten av kineser frĂ„n de mĂ„nga mindre etniska grupperna som finns i Kina. Namnet kommer frĂ„n Handynastin. Ăn idag kallar mĂ„nga kineser sig sjĂ€lv æ±äșș (hĂ nrĂ©n, "hanpersoner"). Termen hankines anvĂ€nds ibland nĂ„got synonymt med kines.
Inom gruppen hankineser ryms mÄnga olika genetiskt, kulturellt och sprÄkligt Ätskilda grupper. Skillnaderna mellan olika grupper kan vara minst lika stora som den mellan olika europeiska nationaliteter. Hankineser talar mÄnga olika varianter av kinesiska, och Àven om dessa allmÀnt benÀmns dialekter, sÄ Àr skillnaderna mellan dem lika stor som hos mÄnga enskilda sprÄk. Kulturella skillnader i frÄga om mat, klÀdsel och traditioner Àr minst lika varierade. Genom Kinas historia finns mÄnga exempel pÄ konflikter och regelrÀtta krig mellan olika grupper av hankineser.
Dessa olikheter har dÀremot inte cementerat nÄgon etnisk separatism inom gruppen, inte heller har olikheterna inom religiösa och politiska uppfattningar förstÀrkt regionala olikheter. Snarare har det, speciellt i modern tid, funnits en allmÀn uppfattning om att de motsÀttningar som funnits bör tonas ner och de som funnits betraktas ofta som obetydliga och ytliga.
En starkt enande faktor Àr det kinesiska skriftsprÄket. Trots stora skillnader i de talade varianterna, uttrycker skriven kinesiska författarens regionala sprÄk ytterst lite och dialekter har sÀllan varit verktyg för regional separatism eller nationalism. SkriftsprÄkets riksnorm innebÀr att en tidning utgiven i Peking kan lÀsas och förstÄs i Shanghai eller Hongkong, Àven om invÄnare i dessa stÀder inte nödvÀndigtvis skulle förstÄ varandras talsprÄk. Det finns exempelvis mycket lite specifik kantonesisk- eller hakkalitteratur, eftersom dialektala eller regionala egenheter inte uppmuntrats i skrift. Det Àr möjligt att krydda texter med lokalt sprÄkbruk, slang, folkvisor m.m., men Àven detta görs relativt sparsamt Àven om en viss lÀttnad i standardiseringsivern kan skönjas i modern litteratur, drama och film.