Wikipedia



 

Denna artikel innehåller inga källhänvisningar. Hjälp till genom att lägga till pålitliga källor. Icke verifierat material kan komma att tas bort.

Kinas kommunistiska parti (traditionell kinesiska: 中國共產黨; förenklad kinesiska: 中国共产党; hanyu pinyin: Zhōngguó Gòngchǎndǎng), på svenska förkortat KKP, är namnet på ett kommunistiskt parti som grundades i Shanghai i Republiken Kina år 1921 av bl a Mao Zedong under överinseende av representanter för Komintern, en Moskva-kontrollerad organisationen för spridandet av arbetarklassens revolution över världen enligt sovjetisk modell.

Partiet tog makten efter det kinesiska inbördeskriget (1928-1949) mot det nationalistiska Guomindangpartiet och dess ledare Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina från ett podium ovanpå Himmelska fridens port vid Himmelska fridens torg i centrala Beijing den 1 oktober år 1949. Den 1 oktober är sedan dess Kinas nationaldag. Partiet har sedan dess haft makten i Fastlandskina, något som också försäkras i Kinas konstitution.

Partiet har idag över 68 miljoner medlemmar (ungefär 4,7 procent av befolkningen) och är därmed det största politiska partiet i världen. Partiets högsta beslutsfattande organ är Nationella folkkongressen, dess politbyrå och Politbyråns ständiga utskott, vilken har mer eller mindre direkt inflytande ner till lokalnivå. Sedan 2002 är Hu Jintao partiets generalsekreterare, och sedan 2003 är han även Folkrepubliken Kinas president.

redigera Tidig historia - åren 1921–1949

Sammanfattning av huvudartikeln Kinas kommunistiska partis historia

Efter den republikanska kinesiska revolutionen 1911, då den gamla manchuriska Qingdynastin kastats över ända och det kinesiska dynastiska kejsardömet avskaffats till förmån för en borgerlig republik, uppstod ett antal kommunistiska grupperingar i Kina. Dessa samlades i juli 1921 för att bilda ett gemensamt parti. Den första kongressen bestod av blott 13 personer, som tillsammans grundade Kinas kommunistiska parti och drog upp dess stadgar.

Vid detta möte var även en representant för Komintern (den Kommunistiska Internationalen) närvarande. Komintern var en organisation grundad av den nya kommunistiska regeringen under ledning av Vladimir Lenin i Sovjetunionen. Lenin hade 1917 lett en framgångsrik revolution mot tsaren i det Ryska Imperiet, störtat denne och grundat världens dittills enda socialistiska stat. Kominterns uppgift var att sprida den proletära revolutionen vidare till andra länder, i enlighet med instruktioner från det starkt centraliserade och strikt hierarkiska Sovjetiska Kommunistpartiet.

En av anledningarna till att man startade ett nytt Parti var det utbredda missnöjet med det styrande Guomindangpartiet (KMT), och studentoroligheter som fjärde maj-rörelsen hade väckt ett intresse för ett nytt styrelseskick.

På kongressen bestämde man sig för att Partiet skulle vara en hemlig, starkt centraliserad bolsjevikisk (leninistisk) organisation med målet att överta makten i Republiken Kina och införa ett klasslöst styrelseskick. Detta gillades dock inte av alla och ett år senare hade hälften av de ursprungliga medlemmarna lämnat Partiet.

Efter att KMT:s ledare Sun Yat-sen dött 1925 gick KKP-medlemmarna med i KMT. Ledare för detta parti kom att bli den före detta arméläraren Chiang Kai-shek. Men samarbetet blev mycket dåligt, vilket kulminerade i att Chiang Kai-shek 1927 lät avrätta flera kommunister i KKP:s basområde i Shanghai. Detta upprepades även i andra större städer.

KKP:s medlemmar (då 60 000 personer) och dess sympatisörer tvingades ut på landsbygden (Jiangxi), där de började sätta upp små sovjeter, en form av arbetare-, bonde- och soldatråd. Dessa sovjeter, samlade under namnet den Kinesiska sovjetrepubliken, kom till slut att uppfattas som ett hot mot Chiang Kai-shek och hans nationalistiska regim med huvudstad i Nanjing. Han påbörjade därför återigen aggressiva kampanjer mot kommunisterna, vilket gjorde att dessa (cirka 100 000 personer) år 1934 tvingades ut på s k Den långa marschen. Denna slutade inte förrän de kommunistiska gerillasoldaterna kommit fram till Yan'an, en landsortsstad i provinsen Shaanxi i centrala norra Kina i, 1 200 mil bort.

Målet med Den långa marschen var att hitta ett område som inte kunde nås av den kinesiska regeringens trupper och att där upprätta en ny kommunistisk gerillabas. Yan'an valdes bl a pga dess närhet till det Sovjet-kontrollerade Mongoliet, samt dess strategiska läge vid Gula floden. Läget vid floden innebar att militära förstärkningar från det kommunistiska Sovjet lätt kunde transporteras med den Transsibiriska järnvägen och vidare genom Mongoliet till den kinesiska gränsen, därefter skeppades materielet med båt nedströms längs Gula floden till kommunisternas basläger i Yan'an. Gula floden kunde också användas för vidare transporter av trupper nedströms från Yan'an mot mer centrala och befolkade delar av landet: staden Xi'an, de viktiga och folkrika provinserna Henan, Hebei och Shandong, samt den viktiga staden Beiping (Beijings namn under perioden 1928-1949, då Nanjing var Kinas huvudstad).

Den långa marschen bidrog till många förändringar inom partiet. Mao Zedong hade under perioden i Jiangxi-sovjeten inte haft en odelat stark ställning i partiets ledning. Han var dock oöverträffad som militär taktiker och lyckades pg a sina militära framgångar under Den långa marschen etablera sig som Partiets oomtvistade ledare. Under Den långa marschen utvecklade och förfinade han sina teorier kring geriallakrigföring, vilket han själv valde att kalla för "Det utdragna folkkriget". Dessa teorier delade upp gerillakrigföring i tre faser.

Gerillakrigets första fas bestod i att gerillasoldater gick in i ett lokalt samhälle, exempelvis en liten bergsby. Soldaterna talade med byns invånare, övertygade dem om nödvändigheten att bekämpa centralmakten (den nationalistiska Guomindang-regeringen). Lokalbefolkning hade svårt att stå emot de beväpnade gerillakämparna och övertygades ideologiskt. Lokalbefolkningen gav gerillakämparna mat och husrum. Gerillakämparna utbildade lokalbefolkningen i att sabotera centralregeringens militära installationer och infrastruktur viktig för centralmakten. Gemensamt började man utföra attacker mot centralmakten i begränsad skala.

Gerillakrigets andra fas innebar en ökning i attackernas storlek och antal. Gerillasoldaterna och bybefolkningen började även gemensamt att infiltrera omkringliggande byar. Ett nätverk av gerillakontrollerade byar byggdes upp, ofta utan centralmaktens vetskap.

Då de gerillakontrollerade byarna blivit tillräckligt många och starka, inleddes gerillakrigets tredje fas. Gerillarörelsen var nu tillräcklig stark för att kunna attackera större städer. Dessa omringades av grupper av gerillakämpar och beväpnade bybor, belägrades, försvagades och slutligen attackerades.

Fördelen med denna typ av gerillakrigföring, var att mycket stora landområden bakom de officiella och kända stridslinjerna kunde kontrolleras av gerillan. Gerillakämpar kunde också mycket lätt klä sig som bybefolkningen, och blev på så vis omöjlig att särskilja och identifiera för regeringens trupper. Trots att gerillagrupperna saknade de ekonomiska och militära resurser som den nationalistiska Guomindang-regeringens trupper hade tillgång till, hade de funnit ett sätt att besegra dessa.

Mao Zedong anses idag som den moderna gerillakrigsföringens skapare. Hans teorier om "Det långvariga folkkriget" utgör en mycket viktig del av maoismen (äv: Mao Zedong-tanke; traditionell kinesiska: ; förenklad kinesiska: ; Hanyu pinyin: Máo Zédong sixiang) och är inskrivna i det Kinesiska kommunistpartiets stadgar och i Folkrepubliken Kinas konstitution. Hans modell för gerillakrigföring har fått många efterföljare över hela världen under 1900-talets senare hälft, men ingenstans lyckades gerillakrigsföringen uppnå en sådan skala och storlek som under det Kinesiska inbördeskriget.

Exempel på maoistiska gerillarörelser under Efterkrigstiden är: Sendero Luminoso (sv: 'den lysande stigen') i Peru, FARC-gerillan i Colombia, PKK - det Kurdiska kommunistpartiet - i Turkiet, maoistiska gerillarörelser i norra Indien och i Nepal, Pol Pot - även kända som de Röda Khmererna i Kambodja, FNL eller det Vietnams kommunistiska parti vars främste militäre strateg general Vo Nguyen Giap även var en av Mao Zedongs främsta studenter och använde Maos gerillakrigsföring för att besegra USA under Vietnamkriget, maoistiska rörelser i Filippinerna och Indonesien.

Vad beträffar general Giap från det Vietnamesiska Kommunistpartiet, bör nämnas att han effektivt vidareutvecklade och förfinade Maos trestegsstrategi. Efter att Vietnam besegrat USA i Vietnamkriget år 1975, avled Mao Zedong år 1976 och Deng Xiaoping blev Folkrepubliken Kinas nya ledare. Deng Xiaoping hade en radikal agenda: att införa kapitalistisk marknadsekonomi i det kommunistiska Kina. Detta hade vid denna tidpunkt aldrig skett i någon annan socialistisk stat. Hans ställning var därför till en början relativt svag i Partiet och Kinas kommunistparti gick igenom en period av svåra inre stridigheter under perioden 1976-1978. För att stärka sin ställning, planerade Deng Xiaoping att genomföra ett kort och framgångsrikt krig mot Vietnam. Den kinesiska minoriteten Hoa i Vietnam hade behandlats dåligt av landets majoritetsbefolkning och flydde i stora mängder som båtflyktingar till bl a Hong Kong, Vietnam reste dessutom territoriella anspråk på Spratlyöarna, en ögrupp i det Sydkinesiska havet, vilken även Kina reste anspråk på. Deng gav därför order om en kinesiska invasion av norra Vietnam, med dessa två faktorer som ursäkt. Det Sino-vietnamesiska kriget åren 1978-1979 ledde dock inte till de snabba framgångar den kinesiska sidan förväntat sig. Den kinesiska militära doktrinen utgjordes fortfarande huvudsakligen av Maos "Det långvariga folkkriget", samtidigt som den vietnamesiska sidan utvecklat och förfinat denna metodik och till yttermera visso var mycket krigsvan efter det framgångsrika kriget mot USA. De kinesiska trupperna hade bristande kunskap om den lokala terrängen i norra Vietnam, led massiva förluster och tvingades till omgående reträtt. Den vietnamesiska sidan hade därigenom paradoxalt nog lyckats besegra kineserna genom att använda Mao Zedongs egen gerillakrigföring.

Övriga teoretiska komponenter av Mao Zedong-tänkande innebär ett större fokus på bönderna, istället för på storstädernas arbetarklass som i Sovjetunionen).

Zhu De blev militärstrateg för den växande Röda armén. När den långa marschen tog slut 1935 hade de nått ända till Shaanxi-provinsen, och av de som lämnat Jiangxi fanns endast ett par tusen kvar.

Dock hade flera (mer eller mindre ideologiska) kommunister anslutit sig. Det faktum att Chiang Kai-shek koncentrerade sig på inbördeskrig med kommunisterna istället för att gå med enad front i kriget mellan Japan och Kina tycktes uppröra befolkningen. Därför blev det relativt lätt att rekrytera anhängare genom att man aktivt propagerade för ett storskaligt försvarskrig mot Japan. Trots detta var läget svårt efter den långa marschens slut. Partiets matförråd hade blivit allt mindre och Röda armén hade lidit svåra förluster i ständiga strider med KMT. Räddningen kan ha varit det krig som Japan (Nanjing-massakern) drev mot Kina. Detta krig gjorde att KMT till slut fick ändra inriktning. Då hade i och för sig förhandlingar redan pågått i ett år med hjälp av bland annat Mao Zedongs "vänstra hand"^{källa behövs} Zhou Enlai och 1937 slogs återigen KKP samman med KMT i en enad front mot Japan.

Förhandlingar mellan KKP och KMT inleddes efter att Japan kapitulerade för USA 1945 men dessa blev fruklösa och inbördeskriget var återigen ett faktum. KMT besegrades och Chiang Kai-shek tvingades fly till Taiwan (där han till sin död arbetade för att återförena Kina under KMT:s styre). Den 1 oktober 1949 lät Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina inför en folkmassa på Himmelska fridens torg. Dagen är idag landets nationaldag.

redigera Partiets roll i Folkrepubliken Kina

I likhet med Sovjetunionens kommunistiska parti står KKP ovanför lagen och kan agera oberoende av statens politik. Partiets väpnade gren, Folkets befrielsearmé, är även den kinesiska statens armé och lyder alltså under två olika befälsstrukturer. I samband med händelserna på Himmelska fridens torg 1989 beordrade KKP:s ordförande Zhao Ziyang Folkets befrielsearmé att inte ingripa, medan president Deng Xiaoping beordrade dem att göra det. I det fallet lydde Folkets befrielsearmé presidenten, som hade den avgjort större makten.

När det var klart att Folkets befrielsearmé inte tänkte lyda partiet gick Zhao Ziyang ut på Himmelska fridens torg bland demonstranterna, varnade dem för vad som skulle hända och uttalade sitt stöd. Som straff för detta dömdes han till livstids husarrest. Problemet med dubbelmakten löstes genom att partiets militärkommitté utgörs av samma personer som statens militärkommitté och att partiet från och med 1990 lyder under lagen.

Officiellt utgör dock partiet fortfarande en av det kinesiska samhällets tre grundpelare, tillsammans med Folkets befrielsearmé och staten.