ï»ż

 

Kinesiska (æ±‰èŻ­/æŒąèȘžïŒ›äž­æ–‡)
Talas i: Kina och Taiwan, Singapore, Indonesien, Malaysia, och av stora sprÄkminoriteter över hela vÀrlden
Region: --
Antal talare: 1,2 miljarder
Status: vÀrldssprÄk +
Klassificering: sinotibetanskt

 kinesiska
Officiell status
Officiellt sprÄk i: Kina (inkl. Hongkong och Macao), Taiwan, Singapore
SprÄkmyndighet: I Kina: olika myndigheter (kinesiska)
pÄ Taiwan: Mandarin Promotion Council
SprÄkkoder
ISO 639-1 zh
ISO 639-2 chi (B) / zho (T)
ISO 639-3 zho
"Kinesiskt (skrift)sprÄk" skrivet med hanzi
Se Àven standardkinesiska, officiellt sprÄk i Kina
 Denna artikel behöver fler kÀllhÀnvisningar.
Du kan hjÀlpa till genom att lÀgga till fler pÄlitliga kÀllor. Material som inte Àr verifierbart kan ifrÄgasÀttas eller tas bort helt.

Kinesiska (traditionell kinesiska:æ±‰èŻ­?, förenklad kinesiska:æŒąèȘž?, pinyin: hĂ nyǔ/huĂĄyǔ. Även äž­æ–‡, pinyin: zhƍngwĂ©n) Ă€r ett sinotibetanskt sprĂ„k. Även om kinesiska betraktas som ett enda sprĂ„k av kulturhistoriska skĂ€l, sĂ„ skiljer sig mĂ„nga av dess dialekter Ă„t lika mycket som exempelvis germanska sprĂ„k gör inbördes. Alla dialekter har dock ett gemensamt skriftsprĂ„k, med endast mindre inofficiella variationer för dialektala ord eller regional slang.

NÀrmare en femtedel av vÀrldens befolkning talar nÄgon form av kinesiska som modersmÄl, vilket gör det till vÀrldens mest talade sprÄk om man gÄr efter modersmÄlstalare. Som standardkinesiska har sprÄket officiell status i Kina och Taiwan och Àr ett av fyra officiella sprÄk i Singapore samt ett av sex officiella sprÄk i FN. I form av standardkantonesiska Àr kinesiska tillsammans med engelska officiellt sprÄk i Hongkong och tillsammans med portugisiska i Macao.

VĂ€sterlĂ€ndska begrepp för att beskriva sprĂ„k skiljer sig i mĂ„nga avseenden frĂ„n den kinesiska terminologin, dels pĂ„ grund av den enande kraft som kinesiska tecken utgör, dels pĂ„ grund av skillnaderna i politisk och social utveckling i Kina i jĂ€mförelse med Europa. Efter det romerska rikets sönderfall, blev Europa fragmenterat i omrĂ„den som ofta sĂ€rskildes genom sprĂ„k. Kina kunde i en helt annan utstrĂ€ckning behĂ„lla kulturell och politisk enhet inom ett mycket stort geografiskt omrĂ„de genom en gemensam standard för skriftsprĂ„k. Detta har lett till att kineser gör en tydligare Ă„tskillnad mellan begreppen "skriftsprĂ„k" (文) och "talsprĂ„k" (èȘž). Drygt tvĂ„tusen Ă„r av gemensamt, officellt skriftsprĂ„k upprĂ€tthĂ„lls Ă€n idag och gĂ€ller för samtliga dialekter.

Kinesiska Ă€r en medlem av den sinotibetanska sprĂ„kfamiljen och Ă€r beslĂ€ktat med tibetanska och burmesiska men Ă€r helt obeslĂ€ktat med nĂ€raliggande sprĂ„k som koreanska, vietnamesiska och japanska. Alla dessa sprĂ„k har dock befunnits sig inom en kultursfĂ€r dominerad av kinesisksprĂ„kig kultur, som pĂ„verkat de övriga sprĂ„ken i frĂ„ga om sĂ„vĂ€l grammatik som ordförrĂ„d. Koreanska skrivs numera huvudsakligen med det inhemska fonetiska alfabetet hangul, men i Sydkorea anvĂ€nds fortfarande i viss mĂ„n hanja (inlĂ„nade kinesiska tecken). I Nordkorea Ă€r hanja totalt avskaffat sedan 1950-talet. I japanska Ă€r kanji, det japanska namnet för kinesiska tecken, en oumbĂ€rlig del av skriven japanska och anvĂ€nds i mycket stor utstrĂ€ckning Ă€n idag. MĂ„nga förslag till ett totalt avskaffande av kanji har presenterats, men inget har varit framgĂ„ngsrikt. I Vietnam anvĂ€nds idag enbart ett eget fonetiskt alfabet, quốc ngữ, som baseras pĂ„ en modifierad variant av det latinska alfabetet, men sprĂ„ket innehĂ„ller fortfarande en stor mĂ€ngd kinesiska lĂ„nord.

InnehÄll

redigera SprÄk eller sprÄkgrupp

Talad kinesiska omfattar mÄnga regionala och inbördes obegripliga varianter. Kinesiskans dialekter har genomgÄtt en utveckling liknande de romanska sprÄkens utveckling ur latinet, Àven om det politiska sammanhanget har varit nÄgot annorlunda.

I Europa skapade den politiska fragmenteringen under tidig medeltid och framÄt stater som i storlek var jÀmförbara med de kinesiska provinserna. I Kina upprÀtthölls det gemensamma skriftsprÄket samtidigt som talsprÄken utvecklades sjÀlvstÀndigt pÄ ett sÀtt som liknar hur de romanska sprÄken gick skilda vÀgar, nÄgot som pÄverkades av sÄvÀl politiska som geografiska omstÀndigheter. Landets enorma storlek och förekomsten av stora bergskedjor och flodsystem styrde denna utveckling i hög grad.

Ett tydligt exempel Ă€r det bergiga södra Kina som ocksĂ„ korsas av mĂ„nga floder. OmrĂ„det uppvisar större sprĂ„kskillnader Ă€n norra Kina som domineras av stora, flacka slĂ€ttomrĂ„den. Kineserna sjĂ€lva har ett ordsprĂ„k för detta fenomen: 捗èˆč挗马 (pinyin: nĂĄn chuĂĄn běi mǎ "bĂ„tar i söder, hĂ€star i norr"). Södra Kina har tĂ€ta skogar, berg och flodsystem som gjorde transporter med bĂ„t fördelaktigare, medan norra Kina med sina slĂ€tter passade bĂ€st för hĂ€sttransporter.

Ett tydligt exempel pĂ„ detta Ă€r Wuzhou, som ligger 190 km uppströms frĂ„n Guangzhou, huvudstaden i Guangdong-provinsen. Taishan i sin tur ligger bara 95 km sydvĂ€st om Guangzhou. ÄndĂ„ Ă€r dialekten i Wuzhou mycket nĂ€rmare beslĂ€ktad med standardkantonesiskan i Guangzhou Ă€n vad Taishan-dialekten Ă€r. Den standardisering och anpassning av dialekter och regionala varianter till nationalsprĂ„k som sĂ„vĂ€l romanska som övriga europeiska sprĂ„k genomgick var en process som aldrig skedde i Kina.

De utlĂ€ndska lingvister som beskriver kantonesiska och mandarin som samma sprĂ„k Ă€r mycket fĂ„, men trots att de utanför Kina av fackfolk betraktas som separata sprĂ„k, skulle de flesta kineser hĂ€vda motsatsen, delvis pĂ„ grund av det gemensamma skriftsprĂ„ket. Kineser anvĂ€nder i allmĂ€nhet uttryck i stil med "lokalt tal", det vill sĂ€ga "dialekt", för att beskriva exempelvis Peking- eller Shanghai-dialekt. Bland mĂ„nga kineser finns ingen medvetenhet om att dessa dialekter kategoriseras som olika sprĂ„k baserat pĂ„ kriterier om ömsesidig begriplighet. I omrĂ„den dĂ€r sprĂ„kskillnaderna Ă€r mycket mer pĂ„tagliga, som i södra Kina, finns en större medvetenhet om indelningar som wu och hakka. Även om det stĂ€mmer att varianter av sprĂ„ket i norra Kina Ă€r förhĂ„llandevis lika, sĂ„ Ă€r skillnaderna i söder ofta mycket pĂ„tagliga, och dĂ„ i synnerhet om de relateras till de nordliga mandarin-dialekterna. Exempelvis Ă€r skillnaden mellan den mandarin som talas i Sichuan och den som talas i Peking jĂ€mförbar med skillnaden mellan svenska och danska.

PÄ grund av den kinesiska sjÀlvbilden, som delas av en majoritet av kinesiskans talare, respekteras denna indelning av mÄnga lingvister, som anvÀnder begreppet "sprÄk" om kinesiska som helhet och "dialekt" om samtliga regionala varianter. De flesta sprÄkforskare följer dock mer universella kriterier för sprÄkklassificering, och gÄr efter vilka varianter som Àr ömsesidigt begripliga. Skiljelinjerna Àr dock lÄngt ifrÄn klara, och meningarna om hur mÄnga som Àr sprÄk i egentlig mening Àr omtvistat. Siffran brukar variera mellan sju och sjutton beroende pÄ hur strikta krav pÄ ömsesidig förstÄelse som stÀlls.

Skillnader mellan begreppen "sprÄk" och "sprÄkfamilj" bÀr med sig politiska övertoner och kan leda till hÄrda tongÄngar i diskussioner. För vissa framstÄr tanken pÄ kinesiska som flera olika sprÄk som ett tydligt argument för separatism som utmanar bilden av det gemensamma etniska begreppet hankines. FöresprÄkare av sjÀlvstÀndighet pÄ Taiwan brukar vara hÀngivna anhÀngare av vÀl utbyggd undervisning i hakka och min. Vidare antyder idén att kinesiska Àr flera distinkta sprÄk att uppfattningen av kinesiska som ett enat sprÄk Àr förÄldrad, konstgjord, omodern eller till och med förtryckande.

Sambanden mellan etnicitet, politik och sprÄk kan vara mycket komplicerade. MÄnga talare av wu, min, hakka och kantonesiska betraktar sina modersmÄl som egna sprÄk, men ifrÄgasÀtter inte begreppet hankines som en gemensam benÀmning pÄ den stora majoriteten av kineser, och ser ingen konflikt mellan dessa tvÄ synsÀtt. Hankines ses som ett begrepp som Àr och alltid har varit mycket brett och fullt av mÄngfald. Regeringen i Peking erkÀnner ocksÄ officellt att "kines" egentligen hÀnvisar till ett bredare begrepp som kallas zhonghua minzu, och omfattar Àven helt och hÄllet icke-kinesiska grupper som tibetaner, mongoler och talare av turksprÄk. PÄ Taiwan hittar man Àven föresprÄkare för ett enat Kina som ÀndÄ föresprÄkar lokala sprÄk, och som en analogi till zhonghua minzu pÄ fastlandet finns det pÄ Taiwan en ursprungsbefolkning som talar ett austronesiskt sprÄk och som bott pÄ ön lÄngt före den kinesiska koloniseringen och Àr kulturellt beslÀktade med bland andra polynesier.

redigera Historik

De flesta sprĂ„kforskare klassificerar de olika kinesiska varianterna som medlemmar av den sinotibetanska sprĂ„kfamiljen och anser att det finns ett ursprĂ„k, ursinotibetanska, som gett upphov till samtliga av sprĂ„ken inom sprĂ„kfamiljen i likhet med de indoeuropeiska sprĂ„kens ursprung i den efterhandskonstruerade urindoeuropeiskan. FörhĂ„llandet mellan de olika sprĂ„ken inom sprĂ„kfamiljen Ă€r dock Ă€nnu inte fullt klarlagt och mycket forskning inriktas pĂ„ att rekonstruera det tĂ€nka gemensamma ursprĂ„ket. Även om detta underlĂ€ttas av att mĂ„nga belĂ€gg för hur Ă€ldre kinesiskt uttal lĂ€t finns i tidiga skriftliga kĂ€llor, sĂ„ Ă€r belĂ€ggen för de övriga sprĂ„kens fonologiska utveckling mycket svagare.

Utvecklingen av kinesiska Àr föremÄl för akademisk debatt. Ett av de första systemen framarbetades av den svenske lingvisten Bernhard Karlgren och det som följer nedan Àr en modernare tolkning av detta system.

Fornkinesiska (äžŠć€æŒąèȘž shĂ nggǔhĂ nyǔ) var det sprĂ„k som var vanligast under Zhoudynastin (1000-talet till 600-talet f.Kr.). Texter frĂ„n denna period bestĂ„r mestadels av skrift pĂ„ bronskĂ€rl, Shijing-poesi, historien om Shujing och utdrag av Yijing (I Ching). Arbetet med att rekonstruera fornkinesiska började redan under Qingdynastin. De fonetiska elementen som Ă„terfinns i de flesta kinesiska tecken ger information om deras uttal. Fornkinesiskan var inte helt isolerande utan hade en rik fonologi dĂ€r aspiration och ett andningsmodifierat uttal kunde skilja konsonantpar Ă„t.

Medeltidskinesiska (äž­ć€æŒąèȘž zhonggǔhĂ nyǔ) talades under Sui-, Tang- och Songdynastin frĂ„n 600- till 900-talet e.Kr. Den kan delas in i en tidig period dĂ€r rimboken ćˆ‡éŸ» Qieyun (daterad till Ă„r 601) Ă€r tongivande, och en sen period pĂ„ 900-talet dĂ€r en senare rimbok, ć»ŁéŸ» Guangyun, Ă€r en viktig kĂ€lla. Bernhard Karlgren hĂ€nvisade till den senare perioden som "antik kinesiska". SprĂ„kforskare har en god uppfattning om hur medeltidskinesiska lĂ€t genom rekonstruktioner. KĂ€llorna Ă€r mĂ„nga, förutom rimböcker Ă€ven moderna dialektala variationer samt översĂ€ttningar och transkriberingar mellan kinesiska och andra sprĂ„k. PĂ„ samma sĂ€tt som urindoeuropeiskan kan rekonstrueras frĂ„n moderna indoeuropeiska sprĂ„k, kan medeltidskinesiskan rekonstrueras frĂ„n de moderna dialekterna. Mycket av arbetet kring rekonstruktioner förlitar sig pĂ„ Ă€ldre rimsystem, och detta Ă€r inte helt problemfritt. Modern sprĂ„kforskning har visat att försök att rekonstruera kantonesiska frĂ„n nutida rim i kantonesisk pop har givit en mycket skev bild av det moderna talsprĂ„ket.

SprÄktrÀdet nedanför visar de större undergrupperna av kinesiska dialekter och deras historiska utveckling, och framförallt deras gemensamma ursprung i ett gemensamt ursprÄk. SprÄktrÀdet Àr generellt, och har utelÀmnat mer komplexa utvecklingsförhÄllanden. Som exempel har min, som Äterfinns i Fujian-provinsen, fem indelningar och det sÄ kallade norra sprÄket, bei yu, har ocksÄ fem underkategorier sÄsom yunnan hua och "sichuan hua" ("yunnansprÄk" och "sichuansprÄk").

Chinese language tree

Talad kinesiska i Kina och Taiwan

redigera TalsprÄk

Kartan till höger visar den geografiska spridningen av de kinesiska dialekterna. De sju huvudgrupperna Ă€r mandarin, wu (som inkluderar Shanghai-dialekt), xiang, gan, hakka, kantonesiska (eller yue och min, dĂ€r den sista av lingvister delas in i ytterligare fem till sju undergrupper, av vilka samtliga Ă€r ömsesidigt obegripliga). Vissa sprĂ„kforskare lĂ€gger till ytterligare tre undergrupper som separerar jin frĂ„n mandarin, pinghua frĂ„n kantonesiska och hui frĂ„n wu. Det finns mĂ„nga andra mindre varianter som inte Ă€r klassificerade, som Danzhou-dialekt som talas i Danzhou pĂ„ ön Hainan, xianghua (äčĄèŻ inte att förvĂ€xlas med xiang; æč˜) som talas i vĂ€stra Hunan och shaozhou tuhua, som talas i norra Guangdong-provinsen. Se lista över kinesiska dialekter för en mer omfattande lista av enskilda dialekter inom dessa generella underavdelningar.

Det officiella standardsprÄket i Kina, Singapore och pÄ Taiwan, standardkinesiska, baseras pÄ dialekten kring Peking. Detta standardsprÄk lÀgger sig ofta som ett raster över samtliga dialekter, och uppvisar betydande regionala variationer inom talsprÄket som pÄverkas av att talare frÄn olika dialektomrÄden pÄverkar standardsprÄket genom att ge det regionala talsprÄkliga inslag. MÄnga kineser Àr flersprÄkiga, och talar förutom standardsprÄket ofta en eller flera lokala dialekter; i södra Kina Àr det vanligt att man förutom standardkinesiska talar en lokal dialekt och en mer allmÀn regional dialekt. Detta leder till en hel del sprÄkblandning dÀr framförallt ord frÄn standardsprÄket tar sig in i lokala dialekter och i ledigt vardagssprÄk blandas ofta flera sprÄk, nÄgot som anses fullt social accepterat i mÄnga situationer.

redigera SkriftsprÄk

Huvudartikel: Kinesiskt skriftsprÄk

FörhÄllandet mellan skriftsprÄk och talsprÄk i kinesiska Àr komplicerat. Denna komplexitet beror pÄ att den tidigt etablerade och relativt statiska skriftsprÄksstandarden gÄtt hand i hand med en individuell utveckling av kinesiskans olika dialekter.

Fram till 1900-talet skrevs formella texter pÄ klassisk kinesiska, som Àr vÀldigt olikt nÄgon av de talade varianterna och skilde sig i ungefÀr samma utstrÀckning som klassiskt latin skiljer sig frÄn moderna romanska sprÄk. Sedan fjÀrde maj-rörelsen inleddes 1919 Àndrades skriftsprÄkstandarden till baihua (bokstavligt översatt "vitt sprÄk", men avser ett mer talsprÄksnÀra skriftsprÄk), som, Àven om det var lÄngt ifrÄn identiskt med talsprÄk i frÄga om grammatik och ordförrÄd, stod betydligt nÀrmare vardagssprÄket Àn den mycket stiliserade klassiska kinesiskan.

Enskilda kinesiska tecken representerar morfem som Ă€r oberoende av fonetiska variationer. AlltsĂ„ uttalas rĂ€knetalet "ett" pĂ„ standardkinesiska yi, pĂ„ kantonesiska yat och pĂ„ min nan tsit. Samtliga uttal skrivs dock med samma tecken, 侀. Ortografin i olika kinesiska dialekter Ă€r dock inte identisk. OrdförrĂ„den skiljer sig Ă„t i vardagligare sammanhang, och mĂ„nga dialekter har egna, inofficiella tecken, som konstruerats för att Ă„terge regionala egenheter i sprĂ„ket.

Den enda dialekt utanför mandarin-dialekterna som har ett vĂ€l anvĂ€nt (men inte officiellt) skriftsprĂ„k Ă€r kantonesiskan. SprĂ„ket anvĂ€nds av mĂ„nga mĂ€nniskor och Ă€r populĂ€rt Ă€ven i internetchatt och SMS. ÄndĂ„ undviker kantoneser i allmĂ€nhet dessa inofficiella tecken i mer formell kommunikation.

redigera Kinesiska tecken

Huvudartikel: Kinesiska tecken
Modern kinesisk skrift i olika stilar.

Skriven kinesiska bestĂ„r av tecken (æŒąć­—/æ±‰ć­— hĂ nzĂŹ "han-tecken") eller logogram, dĂ€r varje enskilt tecken med enstaka undantag representerar ett morfem (ord eller orddel) och en stavelse. Tecknen delas sedan lĂ€nge in i olika grupper (sex i den klassiska listan) beroende pĂ„ hur de Ă€r sammasatta. En del tecken var ursprungligen bilder, men de flesta tecken bestĂ„r av en del ("radikal") som pekar pĂ„ tecknets betydelse, och en annan ("fonetikum") som pekar mot tecknets uttal.

Det finns för tillfÀllet tvÄ officiella kinesiska teckenuppsÀttningar för skriven kinesiska. Den ena, traditionell kinesiska, anvÀnds i Taiwan, Hongkong, Macao och av mÄnga utlandskineser, och den andra, förenklad kinesiska anvÀnds i Folkrepubliken Kina och i Singapore. De flesta utlÀnningar lÀr sig idag förenklade tecken. Den traditionella skriften hÄller fast vid Àldre standarder för antalet streck i enskilda tecken medan det förenklade systemet har genomgÄtt en omfattande reduktion av streck i mÄnga radikaler, som baseras sig pÄ historiska, men ofta rÀtt obskyra, förenklingar. Utöver dessa olika standarder anvÀnder sig enskilda individer ofta av egna förenklingar i handskrivet material.

I japanskan och koreanskan (endast Sydkorea) anvÀnds egna varianter av det kinesiska skriftsprÄket (kanji respektive hanja) som Àr anpassade efter de tvÄ sprÄkens mycket annorlunda grammatik och graden av förenkling kan sÀgas inta en sorts mellanposition mellan den förenklade och traditionella skriften. Japanskan innehÄller ockÄ ett par hundra tecken som Àr konstruerade i Japan för japanskt bruk (bland annat en stor mÀngd tecken för olika fiskarter och andra marina djur).

redigera Transkribering

Det finns ett antal olika system för att transkribera kinesiska med det latinska alfabetet. Inom Kina Àr Hanyu pinyin det officiellt stipulerade systemet. Hanyu pinyin Àr den internationellt mest accepterade formen för transkribering och Àr Àven det mest anvÀnda systemet i Sverige. Undantag frÄn detta görs dock ofta för vÀlkÀnda ortnamn som Peking, Kanton och Hongkong respektive namn pÄ personer frÄn Hongkong, Macau och Taiwan, vilka i VÀst ofta skrivs med det historiska transkriberingssystemet Wade-Giles.

Wade-Giles Àr ett transkriberingssystem utarbetat i Storbritannien. Alternativa och konkurrerande transkriberingssystem har Àven uppfunnits, och anvÀnds fortfarande, i bl a USA, Frankrike och Ryssland.

Taiwans parlament bestÀmde Är 2002 att en alternativ form av pinyin, kallad Tongyong pinyin, skulle vara den officiella transkriberingsformen i hela landet.

redigera Ljud

För information om standardkinesiskt uttal, se pinyin och respektive dialektartikels fonologidel.

Samtliga kinesiska dialekter Àr tonsprÄk (Àven svenska Àr ett tonsprÄk) dÀr betydelseskillnad inte bara kan anges med kombinationer av konsonant- och vokalljud, utan Àven med en stavelses relativa ton. Till skillnad frÄn svenskan Àr tonerna i de flesta kinesiska dialekter betydelsebÀrande i mycket högre grad, fler till antalet och mer dynamiska inom varje stavelse. Vissa nordliga dialekter har tre toner, medan sydkinesiska dialekter kan ha upp till 10. Ett undantag Àr Shanghai-dialekten dÀr tonsprÄket har utvecklats till nÄgot som mer liknar svenskans toner (ord som "tomten" kan vara bestÀmd form av antingen "tomt" eller "tomte").

I övrigt Àr sprÄket i samtliga varianter mycket strikt bundet till att varje morfem bestÄr av en stavelse med relativt rigid struktur. SÀrskilt mandarin-dialekterna pÄ grund av detta vÀldigt ljudfattiga och en stor mÀngd homonymer finns. Detta har lett till att en större benÀgenhet till tvÄstaviga ord, för undvika sammanblandning.

Ett exempel pÄ hur ordtoner lÄter brukar ofta Äterges med följande fyra varianter av stavelsen "ma" (pÄ standardkinesiska):

抈(mā), "mamma" - hög jĂ€mn éș»(mĂĄ), "hampa" - hög stigande é©Ź(mǎ), "hĂ€st" - lĂ„g fallande-stigande éȘ‚(mĂ ), "skĂ€lla", "banna" - hög fallande

 lyssna pĂ„ uttalsexempel av de fyra tonerna (info)

redigera Grammatik

För standardkinesiskans grammatik se kinesisk grammatik och övriga dialekters respektive artiklar.

Samtliga kinesiska dialekter rÀknas som isolerande sprÄk, vilket innebÀr att sprÄket helt saknar ordböjningar. IstÀllet uttrycks grammatiken med hjÀlp av syntax. SprÄket saknar i praktiken tempus och uttrycker förfluten tid med hjÀlp av aspekt och konkret sammanhang.

Kinesiskan Àr ett sprÄk som utnyttjar konstruktionen topic-comment och har ordföljden subjekt-verb-objekt, precis som svenska och engelska.

Liksom mÄnga andra (obeslÀktade) östasiatiska sprÄk saknar kinesiskan genus, men har istÀllet en stor mÀngd mÄttsord som till skillnad frÄn liknande mÄttsord i svenskan Àr obligatoriska. Ett rÀkneord som bestÀmmer antalet av ett visst substantiv mÄste ha ett speciellt ord som anger substantivets klass. Klasserna kan delas in efter det beskrivna föremÄlets (eller företeelsens) form, anvÀndningsomrÄde, arttillhörighet och en mÀngd andra kriterier.

Se Àven kinesiska mÄttsord.

redigera Se Àven

redigera KĂ€llor

redigera Externa lÀnkar

Wikipedia