Norden Àr ett samlingsbegrepp pÄ ett omrÄde i norra Europa, bestÄende av lÀnderna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt de sjÀlvstyrande omrÄdena à land (tillhör Finland) samt FÀröarna och Grönland (tillhör Danmark). Dessa fem stater och tre sjÀlvstyrande omrÄden Àr alla separata medlemmar i Nordiska rÄdet. Grönland hör strÀngt geografiskt till Nordamerika, men politiskt till Danmark, och ingÄr dÄ landet Àr en sjÀlvstyrande del av det danska riket.
Den norska ögruppen Svalbard och ön Jan Mayen saknar sjÀlvstyrelse och Àr istÀllet reguljÀra delar av Norge och rÀknas dÀrmed till Norden.
De nordiska lÀnderna har kulturella och historiska gemensamma nÀmnare, sÄvÀl som politiska, genom det samarbete som bedrivits under större delen av 1900-talen, pÄ politisk (till exempel Nordiska rÄdet) och folklig nivÄ (till exempel Föreningen Norden). Det finns ocksÄ en nordisk sprÄkgemenskap, dÄ nÄgot av de tre skandinaviska sprÄken spelar en roll i samtliga nordiska lÀnder (Àven om det finns stora individuella skillnader i hur vÀl islÀnningar och grönlÀnningar kan kommunicera pÄ danska/svenska/norska, finnar pÄ svenska och, för den delen, svenskar och danskar med varandra).
Det politiska nordiska samarbetet Àr emellertid under förÀndring. De kanske mest mÀrkbara framstegen inom det nordiska samarbetet Àgde rum för över 50 Är sedan (passfriheten och den gemensamma arbetsmarknaden). I dag menar kritiker att det officiella nordiska samarbetet minskat i betydelse, i skuggan av EU, eftersom EU:s beslut om ekonomisk integration och militÀrt och utrikespolitiskt samarbete syftar lÀngre Àn det nordiska samarbetet klarade av, pÄ grund av tre av lÀndernas NATO-medlemskap och Finlands komplicerade relationer österut. Begreppet Norden kan uppfattas som nÄgot mindre entydigt i dag, frÀmst pÄ grund av de sjÀlvstÀndiga tre baltiska lÀnderna Estland, Lettland och Litauen, av vilka Ätminstone Estland gÀrna marknadsför sig som nordiskt, "Nordic with a twist". [1]
InnehÄll |
redigera Historik
| Unioner i Norden |
|
| Norden |
|
|
Under vikingatid och tidig medeltid betecknade Norden eller Nordlanden endast Sverige, Norge, Danmark och Island, men inte Finland (Snorre Sturlassons Edda â SkaldskaparmĂĄl, s 153 Fabel förlag). I detta omrĂ„de talade man ett gemensamt sprĂ„k och delade en gemensam kultur. Att lĂ€nder och omrĂ„den sĂ„som Finland, Sameland och Grönland kommit att rĂ€knas till Norden, beror pĂ„ att dessa omrĂ„den antingen Ă€r eller har varit understĂ€llda nĂ„got av ovanstĂ„ende lĂ€nder.
De nordiska omrÄdena förenas Àn i dag av en hel del gemensamma kulturella och historiska drag samt att nordiska sprÄk talas i en stor del av omrÄdet. Dessa sprÄk Àr fortfarande huvudsakligen inbördes förstÄeliga. Av denna anledning samt pÄ grund av ett rÄdande dialektkontinuum i hela Skandinavien Àr svenska, norska och danska ur ett lingvistiskt perspektiv att betrakta som endast dialekter av ett och samma sprÄk. Speciellt danska och bokmÄlsnorska har stora likheter med varandra medan svenska och nynorska har lite fler avvikelser gentemot de övriga. FörstÄelsen kan dock variera beroende pÄ vilka dialekter det rör sig om frÄn respektive sprÄk. Samtliga tre tungomÄl Àr emellertid officiellt tre skilda sprÄk. Majoriteten i Finland talar dock inte "skandinaviska" som modersmÄl, men landet har likvÀl vissa kulturella och historiska band med övriga Norden eller Ätminstone med Sverige. Det var som ett lydland under Sverige som Finland kom att rÀknas till Norden.
Vissa omrÄden knöts till Norden med början under vikingatiden; det gÀller sÀrskilt FÀröarna, Island och Grönland, vilka koloniserades av nordmÀn. Under tidig medeltid började de första större nordiska rikena att grundas.
Under en del av medeltiden var Norden förenad under en gemensam krona genom den sĂ„ kallade Kalmarunionen. Denna union upphörde dĂ„ Sverige uttrĂ€dde â först i efterdyningarna till Engelbrektsupproret och definitivt genom Gustav Vasa 1523. Norge fortsatte dĂ€remot vara en del av Danmark till 1814 dĂ„ landet ingick en pĂ„tvingad personalunion med Sverige. Ăarna i Atlanten, som ursprungligen hade varit norska, fortsatte dock tillhöra Danmark. Island blev sjĂ€lvstĂ€ndigt frĂ„n Danmark Ă„r 1944. En del av befolkningen pĂ„ FĂ€röarna och Grönland efterstrĂ€var sjĂ€lvstĂ€ndighet.
redigera GrÀnsdragningar
| GrÀnsförÀndringar i Norden |
|
| Norden |
|
|
Vanligen definieras Norden som de territorier och sjÀlvstyrande omrÄden som tillhör de fem staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Denna definition exkluderar omrÄden som historiskt varit en del av dessa lÀnder men i dag tillhör nÄgon annan stat.
Norden har endast delvis naturliga grÀnser i form av vatten eller bergskedjor. Den Skandinaviska halvön kan sÀgas utgöra Nordens kÀrnomrÄde, men inkluderar endast Sverige, Norge och en viss del av Finland. Danmark ligger inte pÄ den Skandinaviska halvön, vilket inte heller den större delen av Finland gör. OmrÄden som exempelvis Kolahalvön skulle rent geografiskt kunna utgöra en naturlig del av Norden. De nordbor som fann det kallade det Bjarmland, och samer har befolkat det, men omrÄdet rÀknas nu som ryskt. Geologiskt sett hör Grönland och halva Island till den amerikanska kontinenten.
Exempel pÄ omrÄden som tidigare tillhört ett nordiskt land Àr före detta Svenska Pommern och norra Schleswig-Holstein som tillhör Tyskland, men som Ànnu i dag har en dansksprÄkig minoritet. Ett annat exempel Àr de delar av Karelen som Finland förlorade som en följd av Vinterkriget och FortsÀttningskriget. Shetlandsöarna och Orkneyöarna, som i dag tillhör Storbritannien, har historiskt varit knutet till Skandinavien och Shetlandsöarnas flagga, liksom Orkneyöarnas flagga, innehÄller det nordiska korset. Alla dessa omrÄden kan sÀgas ha kvar en kulturell förbindelse med Skandinavien.
BÄde FÀröarna och Island har starka skandinaviska kulturella identiteter, Àven om de Àr relativt avlÀgsna frÄn fastlandet. Samelands och Grönlands flagga saknar helt nordiskt utseende, vilket möjligen markerar att deras egen kultur prioriteras högre.
Begreppet Norden Àr i dag i stort sett liktydigt med de riken som kungarna av Sverige och Danmark styrde över i början av 1800-talet. Begreppet kan förÀndras. Blir Grönland sjÀlvstÀndigt Àr det inte lÀngre sjÀlvklart att ön kommer att rÀknas som en del av Norden. Det har föreslagits att de baltiska lÀnderna, Ätminstone Estland, inom en framtid borde betraktas som en del av Norden, om det nÀra samarbetet mellan Baltikum och Norden, till exempel i Nordiska Investeringsbanken, fortsÀtter. I samband med Sovjetunionens upplösning i slutet av 1991 framförde de tre dÄ nyligen sjÀlvstÀndiga baltiska staterna en stark önskan om att fÄ bli medlemmar av det Nordiska rÄdet. DÄ sÄ inte skedde, grundade de organisationens baltiska motsvarighet, kallad det Baltiska rÄdet.
redigera Befolkning
,_m%C3%A5lning_av_Richard_Bergh.jpg)
Det bor omkring 25 miljoner mÀnniskor i Norden. En del folkslag som rÀknas som nordbor finns ocksÄ utanför Norden. Bland dessa kan nÀmnas danskar i norra Tyskland, finlÀndare i Ryssland och svenskar i Estland och Ryssland.
Begreppet nordbor anvĂ€nds som gemensam benĂ€mning för alla (individer och folkslag) som Ă€r bosatta i de landomrĂ„den som rĂ€knas till Norden. Det ursprungliga Nordlanden var dock endast nordmĂ€nnens omrĂ„de, vilkas Ă€ttlingar Ă€r dagens svenskar, danskar, norrmĂ€n, islĂ€nningar och fĂ€röingar. Begreppet nordbo Ă€r alltsĂ„ idag inte liktydigt med ett gemensamt etniskt ursprung och hĂ€rstamning frĂ„n de gamla norröna folkstammarna. Kulturellt och historiskt gĂ„r det fortfarande en stark skiljelinje mellan det norröna Norden och det övriga. Ăven om mĂ„nga gemensamma drag existerar, finns det alltsĂ„ skillnader mellan olika nationella grupper inom Norden.
Ur ett genetiskt perspektiv har forskning pĂ„visat ett betydande irlĂ€ndskt inslag hos folket pĂ„ Island, vilket beror pĂ„ att mĂ„nga av de vikingatida islĂ€nningarnas trĂ€lar kom dĂ€rifrĂ„n. Ăven i Skandinavien torde det sĂ„ledes finnas ett betydande genetiskt tillskott frĂ„n andra folkgrupper. Det finska folkets ursprung Ă€r vĂ€l det största mysteriet i sammanhanget. Varför inga betydande genetiska skillnader mellan finnar och de norröna folken kunnat pĂ„visas kan inte förklaras, Ă„tminstone inte med hĂ€nvisning till sprĂ„kens uppenbart olika ursprung. Samer och grönlĂ€ndare har varit mer tydligt sĂ€rprĂ€glade, etniskt och genetiskt, men Ă„rhundraden av samröre och folkblandning har dock nĂ€rmat dem till övriga Norden. SĂ€rskilt grönlĂ€ndare har dock med kraft deklarerat sig som ett folk för sig, med hĂ€nvisning till den status de har, genom internationella resolutioner, som urbefolkning.) Samer har ocksĂ„ i viss mĂ„n markerat sin sĂ€rart. Varken den grönlĂ€ndska eller samiska flaggan har, det annars gemensamma, nordiska korset som symbol. Samer finns förövrigt Ă€ven i Ryssland.
I större sammanhang odlas gÀrna en förestÀllning om lÄngresta, bleka, blonda nordbor som ett likartat, enhetligt folkslag. Inom Norden Àr man ibland mer angelÀgen att diskutera skillnader, ocksÄ mellan danskar, norrmÀn och svenskar, dock oftare pÄ ett allmÀnt plan Àn i etniska termer. Trots all likhet finns det en uppfattning att de nordiska folken odlar var sin nationalmentalitet, som givetvis mÄste skapas i jÀmförelse med de nÀra grannarna, som bÄde ligger inom och utanför Norden.
redigera SprÄk
De dominerande inhemska sprÄken i Norden Àr nordiska sprÄk, finska samt samiska sprÄk.
De nordiska sprÄken Àr svenska, danska, norska, fÀröiska och islÀndska. De har alla ett gemensamt ursprung i fornnordiskan och tillhör den germanska sprÄkgruppen, liksom tyska, som talas av en minoritet i södra Danmark. Man brukar tala om en "primÀr nordisk sprÄkförstÄelse", vilket innebÀr att folk som pratar danska, norska och svenska mer eller mindre bekymmersfritt kan förstÄ varandra nÀr de talar och skriver pÄ sina modersmÄl. Den sekundÀra nordiska sprÄkförstÄelsen innebÀr att de inom Norden som inte talar dessa tre skandinaviska sprÄk som modersmÄl, kan kommunicera med sina andrasprÄk - finnar lÀr sig svenska i skolan, medan islÀnningar, fÀröingar och grönlÀnningar lÀr sig danska.
Engelska Ă€r obligatoriskt i skolutbildningen i alla nordiska lĂ€nder. PĂ„ Island har engelskan ersatt danskan som första frĂ€mmande sprĂ„k i skolorna (danska eller ett annat skandinaviskt sprĂ„k Ă€r dock fortfarande obligatoriskt, men studierna pĂ„börjas senare). IslĂ€nningar kan ocksĂ„ anvĂ€nda sig av engelska nĂ€r de kommunicerar med skandinaver. Ăven om finnar lĂ€ser svenska i skolan förstĂ„r lĂ„ngt ifrĂ„n alla finlĂ€ndare svenska och svenskar som reser i Finland mĂ„ste ibland anvĂ€nda till exempel engelska. Det finns pĂ„ vissa hĂ„ll i Finland en ovilja att lĂ€ra sig svenska, se tvĂ„ngssvenska.
Nordiska sprÄk talas i viss mÄn Àven utanför Norden. Exempel inkluderar den dansksprÄkiga minoriteten i Schleswig-Holstein i norra Tyskland och svensksprÄkiga minoriteter i Gammelsvenskby i Ukraina samt fram till andra vÀrldskriget i Estland .
PÄ Shetlandsöarna, Orkneyöarna och Hebriderna talades förr det numera utdöda nordiska sprÄket norn.
Finska har inget slĂ€ktskap med de nordiska sprĂ„ken utan tillhör de finskugriska sprĂ„ken. Det gör ocksĂ„ tornedalsfinskan, som talas i Tornedalen, och samiskan, som talas i de norra delarna av Finland, Norge och Sverige samt av en minoritet pĂ„ Kolahalvön i nordöstra Ryssland. Dessa tre sprĂ„k Ă€r tillsammans med romani och jiddisch ocksĂ„ minoritetssprĂ„k i Sverige sedan 1999. Ăven kvĂ€nska, som sedan 2005 Ă€r ett erkĂ€nt minoritetssprĂ„k i Norge och som talas av cirka 10 000 personer i de norra delarna av landet, tillhör den finskugriska sprĂ„kfamiljen. I finska och ryska Karelen talas Ă€ven karelskan, som ocksĂ„ rĂ€knas till den finsk-ugriska sprĂ„kgruppen.
redigera Flaggor
Alla nordiska lÀnder, utom Grönland, har korsflaggor baserade pÄ den 800-Äriga Dannebrogen.
Vissa territorier med sÀrskilda band till de nordiska lÀnderna, till exempel Shetlandsöarna och Orkneyöarna, har ocksÄ korsflaggor. Dessutom finns det en rad inofficiella provinsflaggor inom Norden, till exempel SkÄneflaggan, som bygger pÄ samma motiv. Den gemensamma flaggan för hela Norden Àr ett rött kors pÄ ett gult fÀlt och anvÀndes första gÄngen som banér dÄ Norden var enat under Kalmarunionen. LÀs mer under "skandinaviskt kors" pÄ Nordisk korsflagga och Lista över flaggor efter motiv.
redigera Nordiskt samarbete
Sverige och Danmark var "arvfiender" i mĂ„nga hundra Ă„r, men sedan den ekonomiska/militĂ€ra grunden för fiendskapen slagits undan efter freden 1815 har de nordiska lĂ€nderna i stĂ€llet mĂ„nga gĂ„nger försökt föra en likartad politik â med blandade resultat. Den sista resten av den nordiska stormaktpolitiken kan sĂ€gas vara dĂ„ Sverige hade förlorat Finland till Ryssland och i stĂ€llet pĂ„tvingat Norge en personalunion. NĂ€r denna upplöstes Ă„r 1905 och Danmark stegvis gav sjĂ€lvstyre Ă„t sina tidigare lydlĂ€nder Island, FĂ€röarna och Grönland skapades förutsĂ€ttningarna för det moderna politiska Norden.
redigera FrÄn 1815 till och med första vÀrldskriget
Efter det att Sverige förlorat Finland den 17 september 1808 övergick landet i rysk besittning. Vid samma tidpunkt passade Finland Àven pÄ att gÄ över frÄn svensk valuta till rysk. Först den 4 april 1860 skaffade sig Finland ett eget myntsystem men den 13 november 1865 var det dags pÄ nytt dÄ nÀsta myntreform genomfördes. En finsk mark motsvarade en fransk franc. I praktiken hade Finland redan vid denna tidpunkt anslutit sig till den europeiska valutaunionen LMU (Latinska MonetÀra Unionen). Den 9 augusti 1877 anslöt sig Finland formellt till LMU.
à r 1831 bildades det Finska littertursÀllskapet och 1835 lades en av hörnstenarna till finskt folkepos genom Kalevala. En nationell rörelse började att vÀxa fram och den nya extremt nationalistiska fennomanska rörelsen blev starkare. Det var dÀrför naturligt att Àven det svenska sprÄket ifrÄgasattes, vilket samtidigt medverkade till att Finlands kontakter med det övriga Norden försvagades. Den sÄ kallade sprÄkfrÄgan blev en viktig frÄga i finsk politik.
Det första uttrycket för nordiskt (politiskt och kulturellt) samförstÄnd var den sÄ kallade skandinavismen frÄn 1840-talet och framÄt, som bars upp av vissa statsmÀn, kungligheter, den liberala pressen, men framför allt poeter och universitetsstudenter frÄn Danmark, Sverige och Norge, som besjöng den nordiska enheten. Som framgÄr av namnet begrÀnsades dock skandinavismen till endast tre lÀnder.
SamförstÄndet och viljan till samarbete mellan de tre skandinaviska lÀnderna Danmark, Sverige och Norge gav vissa resultat, frÀmst ekonomiskt (den skandinaviska myntunionen 1873). Som tidigare nÀmndes behöll dock Finland sin valuta mark, trots att de tre övriga nordiska lÀnderna gick samman om den nya valutan krona.
Kulturellt etablerade sig skandinaviska sprÄk vid universiteten och skandinaviska författare lÀstes i alla tre lÀnderna. PÄ avgörande punkter misslyckades skandinavismen, framför allt utrikes- och sÀkerhetspolitiskt, dÄ Sverige-Norge lÀt bli att hjÀlpa Danmark militÀrt i dansk-tyska kriget 1863-1864. Inte heller mer lÄngtgÄende försök till samordning - planer att reformera de tre sprÄkens stavningsregler i samskandinavisk riktning och Àn mer utopistiska förslag till politisk union - ledde till faktiska resultat. Men idén om Norden/Skandinavien som en fredlig och vÀnskaplig intressegemenskap etablerades och ledde till en gemensam neutralitetsdeklaration vid första vÀrldskrigets utbrott och efter kriget till grundadet av Föreningen Norden, 1919 i Sverige, Norge och Danmark, och 1924 i Finland, som blivit sjÀlvstÀndigt 1917 och valt att utveckla ett samhÀllsskick som mer liknade de nordiska grannlÀndernas Àn Rysslands.
redigera FrÄn första vÀrldskriget till och med andra vÀrldskriget
NÀr revolutionen bröt ut i Ryssland började förberedelserna i Finland för en sÄ kallad proletÀrdiktatur. FinlÀndaren Svinhufvud bad om hjÀlp frÄn Tyskland (som befann sig i krig) och den 6 december 1917 förklarade sig Finland för en sjÀlvstÀndig republik. En kort tid dÀrefter (27 januari 1918) bröt inbördeskriget ut i Finland och landet fick militÀr hjÀlp frÄn Tyskland. Inbördeskriget avslutades i maj samma Är. Den finska orienteringen mot Tyskland var mycket stark. Den politiska och ekonomiska bankrutten i Tyskland nÄgot senare omöjliggjorde dock ett fortsatt nÀrmande till Centraleuropa. Under perioden 1917/1918 började Finland istÀllet orientera sig mot Baltikum. Finland behövde en ny statschef och under hösten 1918 utsÄgs prins Fredrik Karl av Hessen (Tyskland) till finsk kung. Prinsen hoppade dock strax av uppdraget.
Under början av 1900-talet började ryska befÀstningar att byggas pÄ à land, vilket upplevdes som ett hot mot Sverige. PÄ à land ville dock majoriteten av folket ansluta sig till Sverige (à land har en svensktalande befolkning). Den 20 augusti 1917 i den ÄlÀndska orten Finstörm röstade en kommunal stÀmma för "...att meddela svenska regeringen sina öars önskan om anslutning till Sverige" (kÀlla: Svensk uppslagsbok, 1963). Senare lÀt den finska regeringen hÀkta dessa ledande ÄlÀnningar för högförrÀderi.
Under 1920 yttrade sig en juristkommission inom Nationernas Förbund (NF) för den svenska stÄndpunkten. Den 18 juli 1934 yttrade sig finlÀndaren Mannerheim i frÄgan, vilket starkt uppskattades i Tyskland (Hitler kom till makten redan 1933).
Sverige hade under denna tid, speciellt frÄn slutet av 1920-talet nÀra relationer till Tyskland. Ofta var Tyskland ett föregÄngsland för Sverige under denna tid. Inte minst det svenska kungahuset hade nÀra relation till Tyskland.
redigera Andra vÀrldskriget
Under andra vÀrldskriget var Norden splittrat. Danmark och Norge hade blivit ockuperade av Nazityskland medan Sverige förblev Ätminstone officiellt neutralt. Finland hade fört krig med Ryssland under Vinterkriget och FortsÀttningskriget och allierade sig delvis med Nazityskland. Sveriges roll under andra vÀrldskriget har ifrÄgasatts i andra nordiska lÀnder. Sverige stödde Finland pÄ flera sÀtt, dock inte militÀrt, och förklarade sig "icke-krigförande". I frÄga om Danmark och Norge ansÄg sig Sverige inte ens kunna kritisera det tyska angreppet pÄ grund av den sÄ kallade neutraliteten. I Norge har man anklagat Sverige för att ha hjÀlpt Nazityskland att ockupera landet dÄ Sverige tillÀt den tyska sÄ kallade permitenttrafiken som innebar att tyskarna fick anvÀnda de svenska jÀrnvÀgarna för transport till Norge.
redigera Efter andra vÀrldskriget till 1990
Under tiden efter andra vÀrldskriget utvecklades det moderna politiska nordiska samarbetet. FrÄn svenskt hÄll föreslogs direkt efter andra vÀrldskriget att Sverige, Danmark och Norge skulle bilda ett försvarsförbund. Den 15 oktober utsÄgs i Oslo en skandinavisk försvarskommitté och under 1949 undertecknades kommitténs betÀnkande. Detta misslyckades, och Danmark och Norge gick med i NATO medan Sverige förblev neutralt. à r 1952 grundades Nordiska rÄdet med syfte att öka samarbetet i Norden i kulturella, politiska, juridiska och sociala frÄgor. Sedan Finland anslöt sig 1955 uteslöts Ànda till 1990-talet utrikespolitiken frÄn Nordiska rÄdets diskussioner. Detta berodde pÄ att Finland hade ett samarbetsavtal som hette VSB med Sovjetunionen. De viktigaste framstegen var de första projekt som genomfördes: nordiska passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, vilka infördes 1954.
Under 1960-talet gjordes nya försök att skapa ett ekonomiskt tÀtare samarbete mellan de nordiska lÀndena, som kallades för Nordek. Detta samarbete kom aldrig att bli verklighet dÄ framför allt Danmarks och Finlands intressen skilde sig för mycket. Finland hade sina relationer med Sovjetunionen att ta hÀnsyn till, medan Danmark hade intresse för ett annat vÀsteuropeiskt samarbete, EEC. Strax dÀrefterÄt försökte Danmark, Norge och Sverige att bilda Skandek, men Àven det samarbetet föll. Under 1972 röstade sÄ danskarna ja till medlemskap i EEC.
Trots att vissa planer om nÀrmare samarbeten misslyckades hade ÀndÄ nordiska lÀnderna ett nÀrmare samarbete med varandra Àn vad som dÄ var vanligt i Europa. PÄ den tiden fanns visserligen EEC (senare EG) och EFTA men dessa samarbeten var under denna tid inte lika omfattande som de nordiska lÀnderna hade med varandra.
Samarbetet mellan nordiska lÀnder fortsatte trots det, och fördjupades under 1970-talet, genom tillkomsten av Nordiska ministerrÄdet 1971, Nordiska Investeringsbanken 1975 och ett mer utvecklat institutions- och stödsystem, till exempel Nordplus, Nordisk film- och TV-fond, Nordens hus pÄ Island och FÀröarna.
redigera FrÄn 1990 till i dag
Efter att kalla kriget tog slut har förutsÀttningarna för de nordiska lÀnderna förÀndrats i grunden, i likhet med övriga Europa. Intresset för nordiskt samarbete minskade Àn mer och förslag om nedlÀggning har förts fram av vissa debattörer.
Bildandet av EU Àndrade den politiska kartan Àn mer. Under 1994 röstade Sverige och Finland för att gÄ med i EU. Norge röstade samtidigt nej.
Det finns fortfarande ett samarbete mellan nordiska lĂ€nderna, till exempel i grĂ€nsomrĂ„den, som till exempel Tornedalen i grĂ€nsen mellan Sverige och Finland eller i omrĂ„det kring Ăresund mellan Sverige och Danmark. Sedan 1990-talet har Nordiska rĂ„det dĂ€rför alltmer behövt uppmĂ€rksamma och försökt Ă„tgĂ€rda "nordiska grĂ€nshinder", alla olika föreskrifter för tull, skatt, bidragssystem, godkĂ€nnande av yrkesexamina och sĂ„ vidare, som gör det svĂ„rt för mĂ€nniskor att flytta sig och sitt frĂ„n ett nordiskt land till ett annat.
Inom nÀringslivet har tiden sedan 1990-talet prÀglats av fusioner, företagsköp och inomnordisk expansion som har varit större Àn nÄgonsin. Dessa fusioner har dock ofta inte varit begrÀnsade till enbart nodiska lÀnder utan Àven andra lÀnder har allt mer kommit in i dessa.
Det kalla krigets slut har ocksÄ inneburit nya möjligheter till militÀrt samarbete. De nordiska lÀnderna har tidigare samordnat och samverkat över sin medverkan i FN:s fredsbevarande insatser. 1997 ersattes det kommittéarbetet av NORDCAPS (Nordic Coordinated Arrangement for Military Peace Support), dÀr Sverige, Danmark, Norge och Finland ingÄr. Sedan dess har det bland annat genomförts gemensamma militÀrövningar i norra Norge, Sverige och Finland (till exempel Nordic Peace 2003), inom ramen för Partnerskap för fred. FrÄn 2008 Àr det ocksÄ meningen att man ska stÄ till tjÀnst Ät EU:s snabbinsatsstyrkor med en Nordic Battle Group, med samordnade bidrag frÄn Norge, Sverige, Finland, Estland och Irland. Det Àr ett litet tecken pÄ att 1990-talet gjort Norden till ett inte lÀngre helt enhetligt begrepp, men ocksÄ pÄ att utrikespolitisk olikhet - ett land med i NATO eller EU, ett annat inte - inte hindrar samarbete pÄ alla slags enskilda omrÄden.
Ett tecken pĂ„ splittring i Norden Ă€r möjligen de nya samarbetsorganen för Nordens nĂ€romrĂ„den, ĂstersjörĂ„det, BarentsrĂ„det m.fl., som har en mer begrĂ€nsad agenda, men dock markerar skilda intressen för vad man allt oftare talar om som ett "VĂ€stnorden" och ett "Ăstnorden".
redigera Norden i EU
Trots Nordiska rĂ„det/ministerrĂ„det finns det ett fleral betydande olikheter. Sverige, Danmark och Finland Ă€r medlemmar i EU vilket inte Norge och Island Ă€r, som istĂ€llet Ă€r med i EES och Schengensamarbetet. PĂ„ senare Ă„r har Schengensamarbetet uppslukat den nordiska passunionen, som det i praktiken ersatt. Dessutom har Nordiska rĂ„det tappat en stor del av sin ursprungliga betydelse, dĂ„ EU:s beslut vĂ€ger tyngre för de nordiska EU-lĂ€nderna Ă€n de förslag till beslut som framstĂ€lls av Nordiska rĂ„det. Ăven Norge och Island utgĂ„r ofta frĂ„n beslut i EU, dĂ„ de Ă€r med i EES. PĂ„ senare Ă„r har det funnits en rad olikheter utrikespolitiskt. Det Ă€r inte ovanligt att nordiska lĂ€nder samarbetar politiskt med ett annat europeiskt land som inte Ă€r nordiskt och dĂ€rmed vĂ€ljer en annan lösning Ă€n det nordiska grannlandet.
Bland dessa kan nÀmnas de olika lÀndernas stÀllningstagande till Irakkriget Är 2003. Detta krig splittrade stora delar av Europa, liksom Àven de nordiska lÀnderna. Sverige uttryckte ett mycket starkt ogillande till kriget tillsammans med bland annat Frankrike, medan Danmark gav ett aktivt stöd till kriget och genom att skicka trupper till Irak.
Andra samarbeten, till exempel företagsköp och -fusioner inskrÀnker sig sÀllan till Norden utan gÀller ofta globaliseringen (t ex Saab-GM, Volvo-Ford). De senaste Ären har det inte alltid varit sjÀlvklart för de nordiska lÀnderna att de nÀrmaste samarbetena med andra lÀnder nödvÀndigtvis mÄste vara med just de gamla, nordiska nordiska lÀnderna (d v s det ursprungliga Norden). Men genom att Àven de tre lÄglönelÀnderna Litauen, Lettland och Estland numera - till större delen - ingÄr i det nordiska samarbetet, har det blivit lÀttare för de gamla nordiska lÀndernas företag att flytta över arbetstillfÀllen till Baltikum.
BÄde svenska och finska företag har förklarat sitt gillande över denna nya möjlighet, en vÀg som inte fanns innan 1990. Detta har ocksÄ gett resultat dÄ Estland sedan 1990 och fram till i dag har kommit allt nÀrmare bÄde Sverige och Finland ekonomiskt sett. För mÄnga svenska och finska politiker, massmediafolk och direktörer, men Àven bland folket i Sverige och Finland betraktas de baltiska staterna mer som nÀra grannlÀnder Àn t ex Island. För att pressa ned lönerna i Finland anvÀnds t ex baltisk besÀttning ombord pÄ finska passagerarflygplan.
Nordiska lÀnders globala identitet har pÄ senare Är skiljts sig en del pÄ grund av att vissa lÀnder Àr med i EU och andra stÄr utanför. EU-samarbetet Àr i dag, Ätminstone i sina mÄlsÀttningar, betydligt mer omfattande Àn Nordiska rÄdets och ministerrÄdets verksamhet.
Det blir i media och officiella sammanhang mer och mer vanligt att som en internationell identitet för ett land identifiera sig som ett EU-land och EU-medborgare, bÄde i EU-lÀnder och utanför EU. Bland annat finns EU-flaggan i körkorten i EU-lÀnderna och pÄ passen framgÄr det ocksÄ att det Àr ett EU-pass. HÀr Àr det inte ovanligt att man dÄ utelÀmnar de europeiska lÀnder som stÄr utanför EU men har nÀra samarbete, t ex Norge, Schweiz och Island. Detta gör att svenskar, danskar och finlÀndare tillsammans med bland annat rumÀner eller portugiser mÄnga gÄnger identifieras som en gemensam grupp eftersom de Àr EU-medborgare, medan norrmÀn och islÀnningar inte lÀngre finns med. Det kan dock ibland hÀnda att medborgare i EES-lÀnder utanför EU kan ge likvÀrdiga rÀttigheter som EU-medborgare, t ex kvalificerad sjukhusvÄrd inom EU och EES-omrÄdet.
Varje halvĂ„r har EU toppmöten som fĂ„r stor internationell uppmĂ€rksamhet. HĂ€r deltar normalt enbart stats- och regeringscheferna för EU:s medlemslĂ€nder men inte de lĂ€nder som har nĂ€ra samarbeten. Ăven hĂ€r fĂ„r dĂ„ Sverige, Danmark och Finland uppmĂ€rksamhet som EU-lĂ€nder mer Ă€n som nordiska lĂ€nder. Inom EU Ă€r det sĂ€llsynt att nordiska EU-lĂ€nder sĂ€rbehandlas mot övriga medlemslĂ€nder. Vissa enskilda medlemslĂ€nder kan sĂ€rbehandlas i vissa enskilda frĂ„gor men det har inget att göra om de Ă€r nordiska eller inte.
redigera SamhÀllsstruktur och nÀringsliv
SamhÀllstrukturen Àr i Norden likartad sÄtillvida att alla lÀnder sedan andra vÀrldskriget utvecklat den sÄ kallade "nordiska vÀlfÀrdsmodellen", med till exempel medborgerlig grundtrygghet, lika möjligheter, jÀmstÀlldhet och en kultur- och socialpolitiskt aktiv stat som ideal. Detta Àr dock inte unikt för Norden utan förekommer i andra lÀnder ocksÄ.
DÀrutöver har dock lÀnderna annorlunda natur och dÀrmed ocksÄ olika förutsÀttningar för till exempel nÀringslivet. Bortsett frÄn Danmark och vissa tÀtbefolkade delar av Sverige (MÀlardalen, SkÄne och omrÄdet kring Göteborg) Àr Norden jÀmförelsevis glest befolkat. I Norge och Finland Àr storstadsomrÄdena koncentrerade kring ett fÄtal orter, pÄ Island kring en. Geografin kÀnnetecknas dÀrför av inre kontraster, och lÄnga transportstrÀckor, vilket sÀkert kan ses som orsak till statens ansvar för uppbyggnad av infrastruktur (till exempel statliga jÀrnvÀgar). De tÀtbebyggda omrÄdena har likheter med motsvarande omrÄden i Tyskland, Frankrike eller NederlÀnderna men fÀrre likheter med till exempel Lappland och FÀröarna.
I frÄga om nÀringslivet skiljer sig alltsÄ lÀnderna markant Ät: Danmark hade lÀnge sin tyngdpunkt i jordbruk, frÀmst animalieproduktion, Sverige och Finland i skogsindustri och Norge och Island i fiske. I stort har lÀnderna genomgÄtt samma utveckling frÄn rÄvaruproduktion över industri mot tjÀnsteproduktion, dock med stora, uppenbara skillnader: Gruvdrift och tung industri var lÀnge tyngst i Sverige, Finland och Island kom i gÄng sent med industrialiseringen, senare fick Norge och Danmark en tyngdpunkt i rederier, naturgas och petroleum (Norge mest), Sverige och Finland snarare i telekommunikation. Sverige och Finland har kÀrnkraft, Norge nÀstan bara vattenkraft och Danmark kolkraftverk, med en avsevÀrd andel vindkraft (10 % av energiproduktionen)
Nordiskt samarbete har delvis prÀglat ocksÄ nÀringslivet, till exempel samordning av energiproduktion och kraftnÀten, och den gemensamma elbörsen Nordpool. PÄ senare Är har mÄnga nordiska samarbetsprojekt vidareutvecklats till större internationella samarbeten. KraftnÀtet i Sverige har anslutits till kraftnÀtet i Polen genom den sÄ kallade Polenkabeln. Ett annat exempel Àr börsbolaget OMX, som först etablerades genom en samgÄng av börserna i Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn, dÀrefter blev nordisk-baltiskt. Ett antal företag, som ABB, Carlsberg, Danisco, Vattenfall AB, har vÀxt bÄde i Norden och pÄ den internationella marknaden. En del andra företag, som Nordea, TeliaSonera, If, Arla Foods, Orkla ASA, Fortum. I dag Àr det inte sjÀlvklart att företag inom Norden vid en tÀnkt fusion gÄr samman med ett annat företag inom just Norden. Det kan mycket vÀl hÀnda att ett företag vÀljer att gÄ samman med ett annat nordiskt land men det kan lika vÀl ske med ett land utanför Norden. Det Àr ofta i dag inte det faktum att den tÀnkta samarbetspartnern ligger inom eller utanför Norden som i dag Àr avgörande utan det Àr andra saker som istÀllet kan avgöra. MÄnga gÄnger handlar det istÀllet om EU eller att gÄ samman med större globala företag. Ett exempel pÄ detta har varit att Apoteksbolaget haft funderingar pÄ att gÄ ihop med en större amerikansk jÀtte inom lÀkemedel. Om denna sammanslagning kommer att ske eller inte Àr just nu osÀkert.
Idén om den nordiska samhÀllsmodellen som uttryck för en nordisk vÀrdegemenskap fick en visualisering i den globala undersökningen av samhÀllsskapande vÀrderingar, World Values Study, och i Inglehart-Welzels kulturkarta över vÀrldens lÀnder som lanserades som enklaste redovisning av studiens resultat (se lÀnk). DÀr placeras de nordiska lÀnderna som en ungefÀrlig grupp folk, som vÀrderar personlig frihet, individualism, demokrati och en sekulÀr-rationell samhÀllsordning (vÀrderar högre, vill sÀga, Àn trohet mot tradition, religion och stat). Nordens folk ska alltsÄ utmÀrkas av denna kultur- och samhÀllssyn, som dock inte Àr exklusivt gemensam, de delar den tillsynes nÀrmast med NederlÀnderna, Tyskland, Schweiz och kanske Japan. FörvÄnande Àr dock det relativt större kulturella avstÄndet till anglosaxiska, katolska och exkommunistiska lÀnder.
redigera Tabell över statsbildningar
1/ Nybyggarna pÄ FÀröarna och Island var av norskt och keltiskt ursprung.
redigera Se Àven
- Föreningen Norden
- Nordeuropa
- Nordiska sprÄk
- Nordens Fackliga Samorganisation
- Nordisk korsflagga
- Nordisk mytologi
- NordmÀn
- Europa
- Baltikum
- Skandinavien
- EU
redigera KĂ€llor
- Nationalencyklopedin, 2007
- Nordiska rÄdets fakta om Norden
- Bengt Sundelius & Claes Wiklund (red): Norden i sicksack. Tre spÄrbyten inom nordiskt samarbete. Stockholm 2000.
- Svenolof Karlsson (red): En okÀnd sjÀl - pÄ jakt efter det nordiska. Nordiska rÄdet 1991.
- Svenolof Karlsson (red): Frihetens kÀlla - Nordens betydelse för Europa. Nordiska rÄdet 1992.
- Sven Rosborn & Folke Schimanski (red): NÀr hÀnde vad i Nordens historia. Historiska media 1995.
redigera Referenser
Halvautonoma omrÄden inom samarbetet: à land (Finland) | FÀröarna, Grönland (Danmark)
Belgien | Danmark1 | Estland | Finland | Frankrike2 | Grekland3 | Island | Italien4 | Litauen | Lettland | Luxemburg | Malta | NederlĂ€nderna5 | Norge6 | Polen | Portugal | Slovakien | Slovenien | Spanien | Sverige | Tjeckien | Tyskland7 | Ungern | Ăsterrike
Geografiska anmĂ€rkningar: (1) FĂ€röarna och Grönland omfattas bara indirekt; (2) Guadeloupe, Franska Guyana, Franska Polynesien, Martinique, Mayotte, Nya Kaledonien, Reunion, Saint-Pierre och Miquelon samt Wallis och Futuna omfattas ej; (3) Athos omfattas ej; (4) Campione d'Italia ej; (5) Aruba och NederlĂ€ndska Antillerna omfattas ej; (6) Svalbard omfattas ej; (7) BĂŒsingen am Hochrhein omfattas ej;
