- Piano Àr ocksÄ en styrkegradsangivelse för svagt, se Styrkegradsbeteckningar.
 |
| Piano |
|---|
| Typ: StrÀnginstrument (hammar-), Klaverinstrument |
| OmfÄng: Vanligen subkontra A till fyrstruket A eller femstruket C |
Ett piano (eller pianoforte) Àr ett musikinstrument, tillika strÀnginstrument och klaverinstrument, utvecklat frÄn hackbrÀdet och i viss mening cembalon. Den stora skillnaden mellan piano och cembalo Àr att pianots ton Ästadkoms av att en hammare slÄr an strÀngen. PÄ cembalon Ästadkoms tonen genom en knÀppning pÄ strÀngen, vilket gör att tonstyrkan blir lika stor oberoende av hur hÄrt man slÄr an tangenterna. Pianots anslagsmekanism Àr mycket avancerad - nÀr man trycker pÄ en tangent pÄ ett vanligt hemmapiano rör sig cirka 30 olika delar - och möjliggör kontroll av tonstyrkan via anslaget pÄ tangenterna - dÀrav namnet pianoforte, som antyder att man kan spela bÄde svagt (piano) och starkt (forte). Klavikordet Àr en annan föregÄngare, med enklare mekanism. Ett piano har normalt 88 tangenter.
Den som spelar piano kallas för pianist.
NÀr man behöver skilja mellan ett litet stÄende hemmapiano och den ursprungliga och mekaniskt bÀttre stora pianotypen, som man föredrar som konsertinstrument, sÄ kallas det stÄende pianot upprÀtt(stÄende) piano, pianino eller kammarpiano; det liggande kallas flygel. Ordet "pianino" Àr en italiensk förminskningsform som betyder 'litet piano'.
Ett piano frÄn omkring Mozarts eller Beethovens tid skiljer sig sÄ mycket frÄn dagens att man nÀstan kan tala om tvÄ olika instrument, fast utvecklingslinjen mellan dem Àr kontinuerlig. Vill man dÀrför skilja ut den Àldre pianotypen, kan man kalla den hammarklaver.
redigera Historia
à r 1709 konstruerade en cembalobyggare i Florens, Bartolomeo Cristofori, en spelmekanik dÀr en lÀderklÀdd hammare slog an mot strÀngen nÀr man tryckte ner tangenten. Genom att slÄ med varierande kraft kunde man pÄverka tonstyrkan. Tonen var starkare Àn frÄn ett klavikord, sÄ att den bar ut i stora rum som frÄn en cembalo, men till skillnad frÄn pÄ den kunde man spela starkt eller svagt, mjukt eller hÄrt efter önskan. Cristofori kallade dÀrför sitt instrument gravicembalo col piano e forte - ungefÀr 'cembalo med bÄde starkt och svagt i'. Piano betyder svagt, forte starkt pÄ bÄde italienska och musiksprÄk. Numera anvÀnds bara den kortare formen i Sverige. PÄ italienska sÀger man fortfarande "pianoforte"; pÄ tyska sÀger man rÀtt och slÀtt "Klavier".
En ibland anvÀnd annan definition av bÄde "pianino" och "kammarpiano" Àr att man reserverar endera termen för ett stÄende piano med förminskad resonansbotten, bara obetydligt högre Àn klaviaturen. I praktiken vacklar sprÄkbruket, sÀrskilt utanför musikervÀrlden. Ett sÄdant extralÄgt piano har ofta ocksÄ kortare klaviatur, det vill sÀga fÀrre toner, Àn ett fullstort.
Pianot hade under den första hÀlften av 1700-talet haft en ofta ackompanjerande roll och mindre utprÀglad roll som soloinstrument. Flera tonsÀttare bidrog dock frÄn mitten av 1700-talet till att höja pianots och klavermusikens status, Àven om det lÀnge inte fÀstes nÄgon större vikt vilken sorts "klaver" man spelade pÄ - klavikordet kunde man ocksÄ nyansera pÄ, cembalon var stelare men hördes bra. I frÄga om Mozarts pianomusik Àr det först om hans senare pianokonserter vi sÀkert kan sÀga att de Àr för piano - eller hammarklaver, som under senare Ärtionden har blivit en alternativ svensk term för att skilja den tidens pianon frÄn de moderna (efter tyskans alternativa term "Hammerklavier" frÄn samma tid).
FrÄn ungefÀr den hÀr tiden började man ocksÄ bygga pianona allt tyngre och kraftigare, sÄ att man snart lade klavikordet bakom sig i dynamiskt omfÄng (spÀnnvidd mellan starkt och svagt). Den hÀr utvecklingen mot allt tyngre pianon, med allt grundtonigare klang, fortgick till de första Ärtiondena av 1900-talet.
Intresset för det privata pianoutövandet tog fart i början av 1800-talet, till historien hör att borgerligheten i direkt koppling till franska revolutionen fick en starkare stÀllning och dÀrmed musicerade mer i hemmen. Vanligt förekommande var mindre pianostycken, inte sÀllan av enkel karaktÀr som folk kunde spela och framföra privat. Exempel pÄ detta gÄr att hitta i musik av bland mÄnga andra Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Chopin, Schumann, Brahms, Grieg.
En avart Àr spikpianot.